"Storskogen var min älskarinna. Aldrig upphörde jag att söka den obefintliga sjön. De som tror att man inte kan älska en skog lika hetsigt och intimt som man kan älska en kvinna, vet ingenting om fattigdomen på föremål för en pojkes brinnande kärlekslängtan."
(Ivar Lo-Johansson - Analfabeten)
Inatt lockade hon mig till sig igen. Min älskarinna. Hon är ingen storskog. Enbart en exotiskt planterad skogsdunge. Men sjön hon sluter sig kring är i allra högsta grad befintlig.
Just när jag ställde mig på bryggan började skogssnuvan Sofia Karlsson sjunga Dan Anderssons Minnet i mina lurar:
Vi gingo över Raiskis
frusna, vida vatten....
Jag gingo inte ut. Jag stodo blott vid den frusna sjön och betraktade Orion och de andra stjärnbilderna som sprakade i frosten....
Som eld och ljus mig smekte
dina mjuka jungfruhänder,
i himlens kalla stjärnglans
såg jag ditt mörka hår.
Och het av lust jag smekte
ditt bröst och dina länder,
och fick av dig det heliga
som endast mannen får....
Skogen. Visst är hon min älskarinna. I min brinnande kärlekslängtan älskade jag henne hetsigt och intimt. Het av lust smekte jag hennes mjölkvita bröst och snövita länder. Bokstavligt. Hon är min älskarinna. Och jag är en fattig pojke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar