Månguden

Jag tittade på Månguden från 1988 nu ikväll. En film jag inte sett sen den gick på SVT vid den tiden. Ändå har den etsat sig fast i bakhuvudet. Och det är en mycket speciell film. Väldigt osvensk.

Handlingen är inget speciellt. Skulle kunna vara en sämre Beck-film. Det är något annat.

Det är en riktigt obehaglig film. Det obehagliga är inte ritualmördaren med machete och afrikansk mask. Det är inte blodet och ritualslakterna.

Men filmen är så kolsvart. Så iskall. Total avsaknad av värme. Total avsaknad av kärlek. Total avsaknad av glädje.

Allt är cynism. Svettiga pannor är vanligare förekommande än leenden. Det röks och dricks starksprit. Närmare Edgar Allen Poe i svenskt 1980-tal kan man knappast komma. Äkta gotik.

Symboliken är stark. Men mest blir man rädd för det mänskliga psyket. Kanske är vi allihopa vansinniga? En medicinsk forskare citeras i början. Han menade att den mänskliga hjärnan är en biologisk felkonstruktion. Tänk om han har rätt?

Jag har ont i magen efter filmen. Jag måste se eller läsa något annat innan jag lägger mig.