Therion - Sitra Ahra

2010 års bästa album blev som väntat Therion med sin efterlängtade Sitra Ahra.

Det gäller att förstå Therion på flera sätt. Musikaliskt är det en cross-over-mix av opera, folkmusik, progressiv rock m.m. Och traditionell heavy metal. Ty nu talar vi om Den Nya Eran då den arkaiska och ursprungliga dödsmetallen är... död (vilket delvis är synd på världens bästa death metal-band genom tiderna).

Textmässigt är det en cross-over-mix av förkristen mytologi, obskyra filosofier, mörk magi och bakvänd Kabbala (Kliffot). Författat av Thomas Karlsson. Den "mörkermagiska" orden Dragon Rouges grundare och ledare. Och bästa kompis med ordensbrodern Christofer Johnsson. D.v.s. Therions grundare och ledare.

Christofer är perfektionist ut i fingerspetsarna. Bara det bästa är gott nog. Om han så skulle kräva Änglakören från stallet i Betlehem så skulle han nog fan fixa dem till studion. Nu håller han sig till Adolf Fredriks Musikklasser. Och har för första gången en barnkör med. Det sammanlagda antalet musiker är en enorm katalog och totalt meningslös att presentera i sin helhet. Med alla sopraner, tenorer, bassångare och alla som spelar sträng- och blåsinstrument. Thomas Vikström (och Linnea) och Snowy Shaw är väl mer bekanta för oss dödliga hårdrockare...

I intervjuer har Christofer uttalat sin beundran för 1970-talets musikaliska produktion. Han har således strävat efter samma här. Annars utgörs skivan i sig av "skåpmat". D.v.s. låtar som inte "kommit med" på skivorna de senaste tio åren. Därmed saknas en "röd tråd" som många av de senaste skivorna har haft (Secret of The Runes om runologi och nordisk mytologi, Gothic Kabbalah om "Nordisk Kabbala" o.s.v.). Å andra sidan blir resultatet en cross-over-mix både musikaliskt och textmässigt. Kan det bli mer New Ag... f-låt, Therion??!!!!

Till skivan! Enter Sitra Ahra!

Förstaspåret är titelspåret. Sitra Ahra. Enligt Kliffot är Sitra Ahra Paradisets Nattsida. Musikaliskt påminner det starkt om Gothic Kabbalah med brudarna på sång. En "lättillgänglig" och "glad" sång vars taktfasta refräng sätter sig direkt. Ett perfekt val som förstasingel och video.

Nu börjar 10-minuterslåtarna. Kings of Edom. Mer Iron Maiden än funeral doom om man säger så. 80-tals-heavy metal möter musikal. Mysigt. Man faller tillbaka efter de mer högtravande opera-tonerna i början. Så kör power metal-trummorna igång och det blir Edguy-opera. Det är ingen pik. Det är bra. Det börjar proggas a la 00-talets prog metal. Påminner om Kamelot. Fortfarande ingen pik. Underbart bra. Fast mer 00-tal än 70-tal. Lättsmält trots allt.

Unguentum Sabbati är heavy metal som fan! Upptempo! En häxsabbat är ingen tébjudning! Det är ett party där det skålas med skummande ölbägare! 4.20 in i låten hör vi en direkt stöld från Phantom of the Opera: det überhöga kvinnliga skriet! Dock långa vägar ifrån Sofia Källgren (varför tillfrågades inte hon??)! Therion brukar textmässigt bjuda på ofrivillig humor. På förra skivan sjöng de t.ex. Enter Sanctum of Uppsala - earthly fortaste of Valhalla). Nu sjunger de To meet The Lord of The Venusberg. På förra låten sjöng de A journey to hill of Blakulla....

Land of Kaanan är en lång och väldigt vacker sak. Här tycker jag mig möta all världens världsmusik: orientalisk, grekisk, irländsk... ett munspel möter en flöjt... Sången är fantastisk av alla otaliga medverkande.

Hellequin var en av låtarna som satte sig direkt. Här snackar vi musikal/kabaret! Gubben i Lådan-musik! Där Gubben självfallet är den elake leende Djävulen! 70-talsproggen letar sig stundtals in.

2012: Return of The Feathered Serpent. Är året då vi alla ska dö. Då Jorden går under enligt Maya-kalendern. Så här mycket Bruce Dickinson solo har nog Therion aldrig varit. I kombination med operett.

Cú Chulainn. Nu befinner vi oss på Christofers skatteparadis Irland. "Elak extremsång" i de sparsamma verserna. Annars fortsatt 00-tals prog metal i stil med Symphony X. Och ljuvlig 80-tals-heavy metal som möter någon slags mysig opera.

Kali Yuga. Part 3. Autumn of the Aeons. Nu är det svärta på allvar. Och det sätter sig direkt. Påverkar sinnet. Svart. Svart. Svart. Kali! Kali! Kali! Kvinnlig mystisk operasång följd av körer som snart manglas ner av heavy metal och Thomas sång! Lite progg och tillbaka till det svarta allvarliga! Svart som Kali! Fantastiskt bra!

The Shells are open. Mycket körer och i stort sätt samma låt som Clavicula Nox från Vovin. Men sämre kan det bli. Och trummorna i slutet är härliga.

Din. Extremsång och högt och brutalt tempo. Körerna hänger med i ett esoteriskt tempo. Gothic Metal så både Öst-, Central och Västeuropa torde blekna! Låten avslutas mitt i...

Children of The Stone. After The Inquisition. Sista och längsta låten. Riktigt mysig. Starkt påminnande om The wonderous Land of Punt på Sirius B. Inte enda låten på skivan som påminner om den. Men det gör inget. Den är myyyysig! Och skivan avslutas mysigt! Med barnkörer!