William Blake´s Jerusalem

Jag är svag för mystik. Den psalm jag älskar mest av alla är William Blakes Jerusalem. Det är ju ingen psalm från början. Det är ett poem från 1804. Ett "förord" till Blakes "profetiska" verk Milton (självfallet om John Milton, 1600-talsförfattaren till Paradise Lost). Som först blev en kristen psalm då den tonsattes. För att sedan utnyttjas i brittiskt nationalistiskt syfte.

Första gången jag hörde den var på Billy Braggs EP The Internationale. Sen har man hört den i parodiskt syfte i Monty Python. Högtravande ärkerojalistiskt i Last Night of The Proms.

Jag har alltid älskat William Blake. Både hans poem och hans etsningar till illustrationer. Men jag har också undrat vad Jerusalem gjorde på en ärkesocialistisk skiva som The Internationale?

Kanske framgår förklaringen här:

Jerusalem is here the symbolic residence of a humanity freed of the inter-related chains of commerce, British imperialism, and war. Blake's "mental fight" is directed against these chains. In his Blake: Prophet Against Empire, David Erdman tells us that Blake's "dark, Satanic Mills" are "mills that produce dark metal, iron and steel, for diabolic purposes. London was a war arsenal and the hub of the machinery of war, and Blake uses the symbol in that sense.

Vacker är den. Och stor. Och bäst.

And did those feet in ancient time
Walk upon England's mountains green?
And was the holy Lamb of God
On England's pleasant pastures seen?
And did the Countenance Divine
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here
Among these dark Satanic mills?

Bring me my bow of burning gold:
Bring me my arrows of desire:
Bring me my spear: O clouds unfold!
Bring me my chariot of fire.

I will not cease from mental fight,
Nor shall my sword sleep in my hand
Till we have built Jerusalem
In England's green and pleasant land.

Starkare kampsång finns inte! Den stärker åtminstone mig i min andliga kamp! Framåt! Uppåt!