Jag lever ensam. Jag borde väl känna mig ensam. Jag har ingen att älska. Jag borde väl känna mig oälskad. Men jag vet att jag inte är det. Varken ensam eller oälskad. Kan jag älska då? Ja, det vet jag att jag kan. Det finns många som desperat söker kärleken. Men kärleken kan vara krävande. Krävande och kvävande. En sån här dikt från Gunnar Ekelöfs "Opus Incertum" kan ge tröst.
"Ensam, ensam, du kallar dig ensam -
men fursten av Emghion säger:
Jag älskade först Sheherazade
och sagorna
därnäst Dinarsad, hennes yngre syster
sedan dennas tjänsteflicka
sedan tjänsteflickans älskare, en nubier
och sedan dennes skoputsare
Och när jag låg där på knä
och slickade skosvärtan av hans fingrar
älskade jag dammet
Och jag söp in så djupt därav i lungorna
att allting svartnade för mig"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Med goda vänner är man inte oälskad. Man har också människor att älska. Just som du har det. Och säger. :)
Prexis! =)
Sen kan kärleken bli en drog. Både på ett positivt och ett negativt sätt. Negativt om man har för stora krav. Oavsett om det handlar om kärlek till en person eller till sina medmänniskor.
Skicka en kommentar