K.K.K. - Kunskapskanalkväll

Ikväll var Kunskapskanalen, som så ofta, väldigt intressant. Först var det tema Tornedalen. Studion gästades av bl.a. författaren Mikael Niemi och tornedalingar som jobbat för att stärka tornedalsfinskan, meänkieli, och den tornedalska kulturen. Olika dokumentärer visades och levande tornedalsk musik spelades i studion. Meänkieli är idag klassat som ett minoritetsspråk och Sverige har ratificerat internationella avtal för att stärka detta. För de som inte har läst Niemis deckarroman "Mannen som dog som en lax" (karl är ett geni; när man läser hans böcker märker man att det är skräckroman, science fiction, deckare, ungdomsskildring eller vad fan som helst) rekommenderas den starkt. Den kretsar kring just meänkieli och frågan diskuteras även om det är i ett skönlitterärt sammanhang. Man skäms själv som knappt vet vilka de svenska officiella minoritetsspråken är. Ännu mindre vet man om dem och deras kultur. Temakvällen visade på åldersklyftorna i frågan om meänkieli, de gamla pratade det "naturligt" medan de unga höll på att glömma det, men hade även ett genusperspektiv. På 1900-talet blev kvinnorna tvungna att prata svenska för att kunna verka i offentliga yrken, på kontor o.s.v.. Senare var/är de på tjejers vis osäkra och rädda att säga fel. Och då är tiga guld. Grabbarna bryr sig inte så mycket om det blir fel och babblar på. Och blir därmed duktigare och säkrare på språket genom ren övning och praktik. Vilket har fått följden att tornedalska tjejer ses som högfärdiga och fientliga till meänkieli. Det debatterades om meänkieli skulle vara ett obligatoriskt skolämne för tornedalska barn. En fråga jag inte vågar lägga mig i...

Den tredje och avslutande delen i BBC-serien "Rasismens historia" var liksom förra programmet (se annan blogg) otroligt bra. Det är en av de bästa historiska dokumentärserier jag sett. Den började med lynchningar, filmschabloner etc. av svarta under 1900-talets första decennier och kung Leopolds belgiska terrorvälde i Kongo med avhuggna händer på infödda gummiarbetare och en decimering av befolkningen från 20 miljoner till 10 miljoner. Apartheidssystemets uppkomst i Sydafrika 1948 hade enligt programmet sin grund i att den vita minoriteten ville bevara sin politiska dominans och samtidigt ha tillgång till billig svart arbetskraft (svarta människor som slavade alltså). Sharpvillemassakern 1960 radikaliserade ANC och de svartas befrielsekamp. Men ännu idag, efter flera år med ANC vid makten och apartheids skrotande, är skillnaderna stora mellan svarta och vita sydafrikaner. De har t.o.m. ökat. Detta i social och ekonomisk mening. Seriens stora förtjänst är just att den lyfter fram det socio-ekonomiska perspektivet som grunden till strukturell rasism. I USA avskaffades det landets apartheidlagar med medborgarrättsrörelserna under 1950- och 60-talen, ändå kännetecknas dagens USA av rasism gentemot den stora svarta minoriteten. Genom arbetslösheten, fängelsesystemet och de över 800.000 bara i Florida (minns Bushs valfusk) som berövats sin rösträtt. Britterna tyckte att det var självklart att de styrde en tredjedel av världen. Men när människor från kolonierna kom till Storbritannien så jävlar. Nationalist Party växte och Notting Hill-paraderna på 1970-talet och framåt urartade i kravaller; programmet framställde den brittiska polisen som ett rasistiskt "gäng". Programmet visade även på ett skrämmande sätt att den brittiska polisen fortfarande genomsyras av en strukturell rasism. Liksom hela världen idag. "West against the rest". Sad but true, som James Hetsfield ska sjunga för mig på måndag.

Jag visste förresten inte att Hiroshima-bombaren Harry Truman varit medlem i Ku Klux Klan. Men jag blir ju knappast förvånad.