Schablon som i himmelen

När jag hälsade på far min idag för att byta tillbaka busskort med honom hördes det hög klassisk musik från hans lägenhet. "Vad är detta", undrade jag, "han spelar aldrig musik, i synnerhet inte den typen". Men det var TV. Kay Pollaks "Såsom i himmelen" hade alldeles precis börjat. Han bjöd in mig och frågade om jag ville kolla på den med honom. Jag lånade den filmen av lillaste syrran för åratal sen men det har inte blitt av att se den, så det passade perfa. Vi tog varsin whiskygrogg i soffan och kollade.

Jag satt hela filmen och försökte hålla tårarna inne. Det skulle vara duktigt skämmigt. Men det var svårt. Jag är nämligen pinsamt primitiv känslomässigt. Missförstå mig inte nu. Jag strider för att det är manligt att gråta. Men när man ser de kausala sambanden känner man sig ganska lättlurad. Det är exakt samma saker som får mina känslocentra att aktiveras; i detta fallet "må den som är helt utan synd kasta första stenen"-fenomenet. Jag blev berörd i precis hela filmen, samtidigt som jag konstaterade hur förutsägbar den egentligen är. Onyanserad trots att Pollak antagligen inbillar sig raka motsatsen. För schablonerna fläkes ogenerat fram. "Änglagård" och "En sång för Martin" kom flera år innan, detta är som en korsning av de filmerna. I "Änglagård" kommer ett par personer från "stora världen" till den sovande konservativa kyrkliga landsbygdsbyn, skakar om och vänder allt upp och ner. Så gör även Mikael Nyqvist här. I "En sång för Martin" får dirigenten alzheimers samtidigt som han inleder ett förhållande med en tjej i orkestern. Här är dirigenten förvirrad, får en massa stryk och inleder ett förhållande med en tjej i kören.

Är det hela tänkt som en modern Kristus-passion så har jag överseende. Annars är det precis vad det är: Dirigenten kommer ensam och vacker, både krävande och anspråkslös. Men han kräver inget för egen del utan vill bara frälsa andra. Detta tolererar inte de skriftlärde och fariséerna utan pinar och korsfäster honom. Och han dör slutligen, då han offrat sitt liv för den enkla bykyrkokören som är så mänsklig så.

Nyqvist är en Jesus-schablon, Per Morberg är en "alkis och hustruplågar"-schablon, Lennart Jähkel en norrlänning-schablon (ni märker att skådisrollerna valts perfa efter schabloner), den förståndshandikappade kärleksbehövande killen, de "dygdiga" fula tanterna som åldrats i förtid och missunnar andra kärlek och lycka, den åldriga stackars damen (hette hon inte t.o.m. Olga?), prästen (vad han nu heter) är en "sträng fördömande präst som egentligen är sexuellt hämmad och runkar till porrisar"-schablon o.s.v. Frida Hallgren en klassisk hora/madonna-schablon. Hon ses som en slampa i den inskränkta Gemeinschaft-byn där alla känner och har koll på alla. Men att hon byter partner ofta beror på att hon själv är lurad av hela byn när hon söker efter den sanna kärleken. Egentligen är hon en vitskimrande ängel som kan se vingar på andra. Hennes farfar (eller var det morfar?) målade henne t.o.m. som en ängel i bönehuset när hon var liten. Samtidigt kåtar man successivt upp sig på henne under hela filmen: hennes stora fasta tuttar toppar ut genom den norrländska schablonmässiga tjocka koftan, hon tar av den och är närmast i raffset när Dirigenten på Runar-manér ska kolla hennes röst och andning för att till slut blotta brösten och hela sig själv när hon ska bada inför Dirigenten. Det hela är som en striptease.

Pinsamt enkla medal, m.a.o. Inte konstigt att man vill böla när Dirigenten får folk att våga släppa ut och vara sig själva, lossa fördämningarna på gamla konflikter och förträngningar. Samtidigt som man kåtar upp sig på en läcker "oskyldig" bruds stripshow. Uttryck som man själv djupt inne delar såsom "Det finns ingen synd! Synd är enbart något Kyrkan hittat på för att skuldbelägga människor!" och "Det finns ingen död!" är egentligen så slitna schabloner det bara kan bli. Men det hugger som en bödelsyxa i bröstet och själen. Musiken förstärkte självfallet effekten avsevärt, som i exempelvis "Juloratoriet", även detta ett ytterst pinsamt välanvänt recept. Och när Nyqvist-passionen kulminerade dog Dirigenten av någon oförklarig anledning på en toalett i Österrike när hans kör med osammanhängande stämmor fick hela publiken med sig. Dirigenten hade fin färg i ansiktet när han somnade in, trots att halva ansiktet var ett stort djupt sår som ett fall mot det räfflade elementet inte hade kunnat skapa. Så plötsligt var han på en gul vacker vajande sädesåker med en liten pojke på axlarna. Åååååh!

Samtidigt satt man där fångad under hela filmen med tårar i ögonen och en bula i brallan. Pinsamt?