Godnatt Jord

Ofta så här mitt i natten kan jag inte sova. När det är mörkt och stilla. Jag ligger och tänker på en massa.

Som att världens äldsta yrke kanske inte var en sköka. Det var kanske en kvinnlig prästinna. Före patriarkatet. Som icke impotent man är det kanske inte så konstigt att man tycker att den feministiska anti-falliska kulten är trist. Som yin utan yang. Eller tvärtom. Som gin utan tonic. Ståndare och pistiller. Fader Jord vars varma strålar penetrerar och befruktar Moder Jord. Gaia. Tellus Mater. Som ur sitt djupa fuktiga sköte föder fram allt liv. Oss. Människorna. Djuren. Växterna.

Det handlar kanske inte enbart om poesi och analogier. Allra minst om vidskepelse och vanföreställningar. Det handlar om samma princip. Allt. Hela kosmos. Jätten Ymers hår är träden och buskarna. Hans tänder är bergen. Allt föds, dör och återföds.

Vi är alla stjärnbarn. Vi kommer från stjärnstoft. Från samma urmateria. Big Bang. Skapelsen. Evolutionen utvecklar oss ständigt till fantastiska varelser. Vi vet aldrig var det ska sluta. Det finns miljoner galaxer. Solar. En oändlighet av stjärnor och planeter. Kanske med liv och varelser vi aldrig i vår vildaste fantasi vågar drömma om. Och vi är alla en del av varandra. Universum kanske slutar expandera och börjar implodera. Sen exandera och implodera igen. Som en hjärtrörelse. Ständigt samma princip.

Havet har sina fiskar och skaldjur. Himlen har sina fåglar och insekter. Som om de vore spegelbilder av varandra. Allt faller samman. Jag tycker att det är hisnande. Och oändligt vackert.

Jag lovar att jag inte tittat för djupt i glaset. Kanske skådat för djupt i naveln? Moder Jords navel - Omphalos? Jag är nog bara trött. Trots att jag inte kan sova. Måste försöka ändå innan jag börjar skriva om navelludd. Som liksom havet och himlen alltid är blått. Godnatt Jord!