"Dox" fortsätter att visa intressanta dokumentärer på ettan. Kollade nyss på "Guerilla - kidnappningen av Patty Hearst". Den 19-åriga dottern till den amerikanska tidningsimperialisten Hearst kidnappas av en vänsterpolitisk terroriströrelse, Symbiotiska befrielsearmén, SLA. Hon är den perfekta symbolen och en cyanidförsedd patron (SLA använde sig av den typen av vapen) mitt i hjärtat på en av de mest förmögna och mäktiga familjerna i USA. Som dessutom serverade "de fascistiska gristidningarnas propaganda". Som utpressning lyckas SLA få pappa Hearst att skänka miljontals dollar till mat åt fattiga amerikaner.
Dessa självutnämnda befrielsekrigare som tittat för mycket på "Robin Hood" och "Zorro" lyckas värva Patty som medlem och "soldat". Som krigarnamn kallar hon sig Tania. Detta efter flera veckor som kidnappad.
Filmen väcker många intressanta frågor, inte minst om Patty Hearst själv. Handlade "omvändelsen" om "Stockholmssyndromet": att kidnapparna genom noga utförd hjärntvätt lyckades få henne att identifiera sig med dem? Samma fenomen som brukar vara allt för vanligt i destruktiva kärleksförhållanden? Handlade det om ett föräldrauppror, spänning, äventyr och nya personer hon lärt känna på djupet? Kanske rentav sympatier för "befrielsearméns" patos för fattiga och färgade? Efter sitt fängelsestraff för väpnat bankrån framstår hon mest som en oskyldig "pappas flicka". En bimbo utan minsta tecken på aggressivitet. Hon verkar vara i total avsaknad av intelligensen hos Ulrike Meinhoff och andra vänsterterrorister vid samma tid.
Terror och sekteristiskt våld är fel väg. Men det är lätt att enbart moralisera. Det är fenomen som ju knappast dog ut på 1970-talet. Det finns ett brinnande behov av psykologisk och sociologisk forskning kring terrorismens drivkrafter. Sprängfyllt(!) av empiriskt material i Kriget mot terrorismens tidsålder.
En sak är jag dock övertygad om: så länge det finns fattigdom, förtryck, desperation och förtvivlan kan det smälla när som helst. I synnerhet om protester möts med våld och repression från polis och militär.
Förtvivlan finns det även i Sverige. Och fattigdom. Vilket Susanna Alakoski visar i sin senaste bok "Håpas du trifs bra i fengelset". Att de sociala myndigheterna och missbruksvården inte tar upp saker som fattigdom och kemiskt beroende. Det är ju äntligen offentligt etablerat att kvinnors underordnade ställning är statistiskt belagd och strukturell. Fattigdom lyfts sällan fram på samma sätt, vilket inte är konstigt. "OBS-barn" som blir missbrukare, som brodern i boken, blir sällan grävande journalister. Utslagning bidrar till kriminalitet och missriktat våld. Alakoski frågar med emfas hur statsministern har mage att dilla om skattesänkningar när det finns alldeles för lite pengar i exempelvis missbruksvården...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar