Valet närmar sig med sjumilasteg. Och som sagt är det tråkigare än i mannaminne. De stora visionerna har skalats bort. Det hela känns totalt defensivt: "Bara vi blir av med den där jävla Alfons Åberg till statsminister". Och där håller jag med. Mer arroganta excellenser än Reinfeld, eller för den delen Bildt, får man leta efter. Och i sin strävan efter ett 2/3-samhälle och utrensningen av solidaritet och empati i samhällets och människornas sinnen har de lyckats väl. "Arbetslinjen". Man kan undra om det inte rentav är Den Nya Arbetarpartiet som snodde den där Arbeit macht Frei-skylten?
Det som gör valrörelsen så fruktansvärt tråkig är naturligtvis oppositionens bristande motståndsrörelse. Färglösheten: rött och grönt blir grått. Det pinsamma fegandet. Man får intrycket av att det enbart handlar om att höja skatterna. För låginkomsttagare. Trots att det går att lyfta fram stora principfrågor. Jan Guillou skriver i Aftonbladet om den svenska krigsinsatsen i Afganistan:
"Jag kan bara tolka vänsteralliansens dånande tystnad i denna stora princip och moralfråga som någon sorts perverterad politisk smartness. De måste tro att en majoritet av svenska folket vill ha `våra pojkar´ kvar i kriget och att man alltså skulle förlora röster i det kommande valet på krav om ett slut på det olyckliga svenska krigsäventyret.
Frågan om liv och död och svensk trupp under amerikanskt befäl i ett misslyckat kolonialkrig i Centralasien blir alltså en mindre fråga än röstmaximering i valet?"
Och här kommer hela frågan om valrörelsen in:
"Det är ingen hedervärd politisk hållning. För om man vill vinna ett val på att dölja sina politiska uppfattningar så blir alla partier samma sorts grå katter i mörkret. Och vad är då en valseger värd? Det man kämpade för i valrörelsen var då varken idéer eller politiska visioner utan enbart makten. En sådan hållning undergräver demokratin."
Exakt. Rött och grönt blir grått. När de tassar som katten kring het gröt.
Den stora motsatsfrågan är inte den mellan de som arbetar och de som inte gör det. Lika lite som den står mellan svenskar och svartskallar. Det kan bara vid första anblick se ut så. Eftersom den stora frågan medvetet osynliggjorts: den klassiska mellan arbete och kapital. Helle Klein skriver i Aftonbladets ledare om utvecklingen i Europa:
"De globala finanskrämarna drar sig inte för att spekulera sönder hela länders ekonomier. Alltmedan demokratins svängrum kringskärs av ekonomismens järnhårda lagar. Kvartalskapitalismens osunda börsfixering har milt sagt skapat problem – både sociala och ekonomiska."
Och då växer de extrema rörelserna. Syndabockar skapas.
"Än en gång sker den stora kraftmätningen mellan politik och marknad. Europas ledare sitter i krismöten, men de politiska recepten verkar hittills mest bestå i drastiska nedskärningar i välfärdssystemen och otryggare arbetsmarknad - allt för att blidka marknadens hungriga vargar.
Decennier av marknadsanpassning visar sig i dag i allt större sociala spänningar, ökad barnfattigdom, missbruk och utslagning. I fattigdomens kölvatten driver allt möjligt bråte upp till ytan: främlingsfientligheten marscherar gatorna i så gott som alla Europas länder."
Just så. Vi har sett det allt för ofta och lite borde man väl kunna lära av historien? Även gråa katter kan få ilsket skinn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar