Kära maj välkommen! (åldersnoja)

Idag har det äntligen börjat kännas som maj. Dessutom har Maj namnsdag. Ytterst passande. Har den äran!

Vädret har varit tradigt länge nu. Hellre denna vinterns "extremväder". När man tittat ut genom fönstret har man inte velat gå ut. I maj brukar det ju vara riktigt sommarväder. Det SKA det vara! Men solen tittade fram på eftermiddan. Jag satt ute och småsolade på balkongen och tog lite härliga kvällspromenader. Kvavt och svettigt, men skönt ändå.

Jag behöver verkligen energi nu. Grillfest i torsdags, farsans 70-årsfest i fredags och min egen 38-årsdag i lördags tog på krafterna. Hur ska jag klara den väntande festivalsommaren? Börjar jag bli gammal? I söndags dog min första och största rockidol: Ronnie James Dio. Jag har aldrig gråtit över en kändis bortgång innan, nu grät jag som ett barn. Har inte kunnat förmå mig att skriva en dödsruna över honom än, men jag lovar att den kommer.

70-årsfesten fick oss att häpna över hur jävla snabbt tiden går. 60-årsfesten kändes som igår. 50-årsfesten känns inte heller som 20 år sen.

Själv blev jag som sagt 38. Och jag bor kvar i samma etta som när jag var 18. Tiden har helt enkelt rusat för fort. Om tio år sitter jag och planerar min 50-årsdag...

Det är pinsamt med åldersnoja. Jag vill gärna se mig som den som står över sånt. Jag har inte blitt vuxen än. Och vill inte bli det. Den evige ungkarlen som ännu inte vet vad han vill bli när han blir stor. Time is on my side. Om en vecka sitter man på Siesta! med 20 år yngre personer. Och känner sig härligt mogen. I vetskapen om att man samtidigt röjer mer än ungjävlarna. Dagens ungdom...! Och på Sweden Rock om ett par veckor finns det inget skäl i världen att känna sig gammal. Åldersroller är lika pinsamma som könsroller. Patetiska!