Eric och Eric är bästisar. Eric Bishop är förvirrad brevbärare, f.d. rock´n roll-dansare med äkta blåa mockaskor och allmänt avdankad medelålders man. Hans låtsaskompis är den avdankade men knappast förvirrade fotbollslegenden Eric Cantona.
Jag är oerhört svag för Ken Loachs filmer. "Samhällets snälla förlorare" ges varma porträtt. Både som individer och som kollektiv. Ty vännerna, inte minst jobbarkompisarna, visar trots grabbig (eller tjejig) jargong alltid upp en hjärtlig, kamratlig, vänskaplig, klassmedveten och solidarisk sida. Även det lilla kollektivet, kärleken och familjen, är starkare än Stålmannen och Thatcher tillsammans. Ända fram till slutet kan det vara svårt att genrebestämma filmen man tittar på. Ett socialrealistiskt roulettehjul. Bland brittisk arbetarklass, fotboll och pints på puben. Gamla kärleksdrömmar och småkriminalitet.
Looking for Eric är ännu en sån där film man vill tvinga alla att se. Men skulle den sluta tragiskt och nattsvart? Eller skulle den gudomliga rättvisan segra mot alla odds? D.v.s. den vänskapliga, kamratliga, solidariska, varma och kärleksfulla rättvisan?
Jag ska inte avslöja något om Ni inte redan sett filmen! Men jag lovar att jag kommer att sova gott inatt! Romantiker som jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar