Måste man älska sina släktmässigt nära? Sina föräldrar? Sina syskon? Sina barn? Är det en slags princip att man ska frångå tesen om att kärlek förtjänar att förtjänas? Av DNA-mässiga orsaker? Med barn menar jag självfallet inte barn som är barn. Älskar man inte barn står det inte rätt till. Men vuxna barn? Som är falska kräk som inte bryr sig ett skit utan snarast utnyttjar sina föräldrar? Barn kan inte välja sina föräldrar. Men föräldrar kan inte heller välja sina barn. Och det är riktig tabu i frågan.
Jag menar att blod är tunnare än vatten. Att kärlek ALLTID ska vara förtjänt.
10 kommentarer:
Mina gamla som jag jobbar med brukar säga återkommande att man får igen vad man en gång har gett sina barn. Är väl inte mer än rättvist heller tror jag. Har man varit sjysst mot sina barn och lärt dem vett och ettikett så får man likaså tillbaks när man blir gammal.
Precis så jag vill att det ska vara mellan alla människor! Karma! :-)
absolut inte. men gör man det inte får man tänka efter en sekund extra och fråga sig om det är värt att låta bli. om man ens kan låta bli. ibland är det svåraste som finns att inte älska, ex sina föräldrar.
en dag kommer det vara för sent att börja älska, medan man när som helst kan börja hata. inser man det för sent kommer det göra ont, big time.
Denna typen av svar blir jag själaglad av, lillasystern! Jag sprutar själv av kärlek till föräldrar, syskon och syskonbarn (med dig som en som jag känner extra tillgivenhet inför)! Detta är inte personligt utan filosofiskt. Är det RÄTT att känna sig tvingad att älska om det inte kommer spontant?
Att tvångsmässigt sluta att tycka om nån blir bara onaturligt. Och onödigt.
Kärlek kan aldrig komma genom tvång. Då är den inte äkta...och det känns speciellt snabbt mellan barn och föräldrar. Det finns band som föräldrar/barn har per automatik som aldrig går att lära upp eller ersättas av annan person.
Känslor måste få komma av sig själv. Samma i förhållanden.
klart det är inte RÄTT att känna sig tvingad att älska. man kan känna en viss sorts kärlek till folk, kanske även sina barn/föräldrar/syskon etc etc, utan att älska på riktigt. gränsen mellan kärlek till någon och att älska är nog hårfin, om än betydelsefull.
det är nog svårt att älska utan att någon gjort sig förtjänt av det. om ens möjligt.
det är möjligt att jag inte fattar poängen här men.
Barn behöver inte göra sig förtjänta av den kärlek man ger. Trots att de gör dumma saker så älskar man dem ju ändå.
Fattar själv inte riktigt min tankegång... men är det "naturligt", kulturellt eller t.o.m. "moraliskt" att älska människor som är släktmässigt nära för sakens egen skull? Är det ett "krav"? Det finns ju många som bryter med sina föräldrar senare i livet. Eller rent av behandlar dem illa. NB: som vuxna, ej som barn i biloogisk mening.
Skicka en kommentar