Kollade lite på den där dokumentären om Woodstock ikväll. Jag har sett den tidigare, men den tål att ses om. Det var en hel del som trippade dit. Och en hel del som trippade där. Nu för tiden är det bara jag som är naken i lera (läs: Rockweekend) på festival, muahaha. Jag har nog den där gamla hippiedrömmen kvar ändå, även när jag försöker vara evil. Peace! Vi klädde av oss allt och gick nakna i striden...
Men bäst är ju musiken! Upptagningarna är riktigt bra! För att inte snacka om framförandena! De spelade och sjöng som om det handlade om liv och död! Janis Joplin fick Robert Plant i Led Zeppelins glansdagar att framstå som en blek kopia! Joe Cockers version av "A little help from my friends" får en att tro att både Cocker och man själv ska spricka! The Who ger järnet! Och när Jefferson Airplain framför "White rabbit" behöver man inget starkare än kranvatten för att själv flyga upp och sväva i taket!
Och det är lite roligt att se att artister som Sweden Rock intresserar sig för idag en gång har varit riktigt heta!
Alltså..... jag är helt till mig av en film som slutar med en kyss! Måste köpa "Slumdog Millionaire"! Så jävla bra musik oxå! Har ni inte sett den så måste ni göra det! Rörande, spännande, gripande, snygg, romantisk och med ett starkt socialt patos! Kommer aldrig att kunna kolla på "Vem vill bli miljonär" med samma ögon längre! Eller "Postlådemiljonären" heter det kanske nu...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar