Jag låg och läste i Lemmys "White line fever" till sju imorse. Inte märkligt att jag blev sugen på Motörhead när jag steg upp! Nu har jag kört "Overkill", "Bomber", "Iron Fist" och är inne på "Orgasmatron". Det är verkligen musik man blir pigg och glas av. Tidlös och renodlad rock´n roll!
Boken är svår att slita sig ifrån. Jämfört med "The Dirt" (det där andra bandet som börjar på ett M och har ett ö i sig) är dråpligheterna inte så jättekul. Jag får mest behållning av att läsa om hur låtarna och skivorna kom till. Och kontakten med andra artister i den gigantiska rockfamiljen. Men jag är ett Motörhead-fan. Mötley Crüe kan jag inte med, bortsett från "Shout at the devil" som är en av världens bästa hårdrockskivor.
Jag blir dock på partyhumör av "White line fever"! Jag skulle verkligen inte ha nåt emot att se världen, kröka järnet dygnet runt och ständigt ha brudar som flög på mig och sög av mig! Men hur länge skulle jag palla? Vid tanken på det får jag ren ångest! Efter att ha festat några dar på raken är jag helt matt och fed up. Vill bara ha lugn, ro och tystnad. Får avsmak bara av tanken på lättöl. Och det ständiga kringflackandet i buss. Fy fan. En närmast klaustrofobisk mardrömstanke!
Appropå bussar är Festivalbussen (där man däremot kan ha JÄVLIGT kul!) till Graspop och Wacken äckligt dyra. Ska jag till Graspop blir det nog flyget ändå. Till Wacken vet jag inte.... Fast jag har ju inte bestämt sommarfestival än...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar