Det Sovande Folket 1 - "Genomsyrad" välfärdskritik?

Igår kväll möttes Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven för första gången i en "man mot man-duell". Det kändes inte så mycket Lucky Luke. Det var tvärtom ganska sömnigt. Svårt att skönja någon större skillnad (ska vi införa ett femte jobbskatteavdrag eller behålla ett femte jobbskatteavdrag?). Så jag började dagen med att flytta mig tjugo år tillbaka i tiden och äntligen sätta tänderna i Reinfeldts berömda/beryktade lilla bok Det sovande folket. Helt plötsligt kände jag mig piggare. Jag började med första kapitlet. Som jag antar kan förvirra ganska många. Vad är detta? Det låter närmast som Göran Hägglund på syra (med skillnaden att det heliga ordet "familjen" inte nämns och att jag på inga sätt tror att den gode Göran skulle förfalla till den typen av preparat). Den som skriver är både nykonservativ och nyliberal. Det är en, inte allt för avlägsen, dystopi över det svenska samhällets förfall. Unga människor dör som under pesten, smittkopporna eller AIDS-epidemin. Istället för frisk luft och fysiskt arbete är de kopplade till en dator och en fjärrkontroll. De håller sig inne och lever bokstavligt konstlade liv. Det hela är ett statligt massmord. Utfört av Välfärdsstaten. Då denna garanterar osundheter såsom trygghet åt alla. Den har till och med avskaffat känslorna. Då gamla och sjuka inte längre får tas hand om av de nära och kära. Detta skulle ju kunna vara "orättvist" mot de som inte har några anhöriga som kan eller orkar ta hand om en på ålderns dagar (den socialdemokratiska/folkpartistiska* svenska avundsjukan?). Jag ska inte avslöja den rafflande fortsättningen. Men som en Luke Skywalker går huvudrollsinnehavaren till sin Mästare och tillsammans bestämmer de sig för att bekämpa ondskan.... Nu ska jag inte vara nedvärderande. Detta är inte första försöket att i form av science fiction lyfta och tydliggöra politiska och sociala problem. Författare som Aldous Huxley och Stanislaw Lem har lyckats med briljans. Reinfeldts försök till en Brave New World för 2000-talets Sverige känns lite sådär. Men han tydliggör mer än i tusen partiledardueller eller sommartal hur han ser på Välfärdsstaten och social trygghet. Och framför allt ska han ses som en praktiker. Som en "nymoderat" Jedi-riddare har han lyckats sätta lasersvärdet i Välfärdens hjärta. I Reinfeldts sköna nya värld dör människor inte av för mycket trygghet. De dör av ojämlikhet (med självpåtagna skuldkänslor för de drabbade). Eller på privatiserade vårdhem ägda av riskkapitalister. Där gamla och sjuka knappeligen blir omhändertagna av "nära och kära". Så den gode riddar Fredrik har en del kvar att kriga för när det gäller "känslorna". Men detta var bara första kapitlet. Den spännande fortsättningen följer! *Folkpartiet var ännu ett socialliberalt parti