När det blir konflikter i Mellanöstern i kölvattnet av den arabiska våren (Libyen, Syrien etc.) sprider sig striderna även till den svenska vänstern. Det är kanske ett gott tecken att man bombarderar med statusar, bilder på döda barn, "lägesanalyser" o.s.v. Affekt visar på att man drivs av hjärtat. Och det är otroligt bra att olika synsätt får komma till tals. Men det skadar inte att besinna sig ibland. Om det verkligen är fred man vill ha. Jag hamnar själv ofta i affekt. Och kanske fel i (främst internationella) frågor jag omöjligen kan förstå. Ska jag tvingas till att ta ställning mellan Assad och en imperialistisk USA-intervention drar jag mig ur. Varken pest eller kolera läker andra sjukdomar. Jag tror på fredliga förhandlingar som den enda metoden. Och efter erfarenheter som NATO:s anfallskrig mot Jugoslavien (1999) och Irak (2003), bägge byggda på lögner om folkmord och massförstörelsevapen, tar jag all form av krigspropaganda med en nypa salt. Jag säger nej till ytterligare bomber över civila. Till ytterligare splittring av en befolkning och nation. Jag är för en internationell "intervention" av Syrien. En diplomatisk sådan. Till priset av att kallas både det ena och det andra av "vänner inom vänstern".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar