Isolde

Har lyssnat på Mikael Wiehes nya Isolde hela dan. Kommer nog att fortsätta hela natten. Skivan skiljer sig markant från den gladare och mer svängiga föregångaren En gammal man (detta är andra skivan i en trilogi). Jag älskar det orkestrala arrangemanget. Flörtandet med Balkan-musik. Duetten med Joakim Thåström på titelspåret skulle såväl musikaliskt som soundmässigt kunna vara från en Thåström-skiva (är Wiehe Pimmes spökskrivare?!). Ewa Dahlgren-duetten, mäktiga och förföriska Du ska komma, passar perfekt till henne. Jag vill krama denna skivan. Hårt och krampfullt. Och den omfamnar mig närmast sensuellt. Glädje och sorg. Mörker och dysterhet i en slags zigenar-aktig desperat dans. Texter om ensamhet och något att tro på. Mer psalm än kampsång. Jag blir inte ledsen av skivan. Inte heller glad. Jag blir inåtvänd, allvarlig och sammanbiten. Livet är här. Jag finns. Då kommer Josefinas vals och värmer upp hjärtat. Lite Lasse Berghagen möter Evert Taube. Som en farfar som av sitt oförstörda barnbarn får lära sig att livet kan vara bra i det enkla och självklara. Här kan såväl en liten tår som ett litet leende leta sig fram. Åtminstone på mig. Spökena och demonerna flyr undan. En gripande skiva att lyssna på i ensamhet. Jag tror mig förstå Wiehes sammanbitna ansiktsuttryck på skivans omslag. Men det är väl som själva livet: ett mysterium att ständigt söka svaret på....