Jahapp, då har man hamnat allra underst i välfärdsstatens sociala skyddsnät. Läbbigt nära golvet. Sågspånen sticker i ögon och näsa. Men jag lever. Det finns länder som inte har några skyddsföreskrifter alls i sin samhällscirkus. Det har kanske inte vi heller om några år. Då slår man antagligen ihjäl sig om man faller från linan. Jag är inte intresserad av akrobati. Jag behöver inte ett jublande, skräckslaget ärat publikum med största möjliga is i magen. Jag har varken balans eller lust att trippa på lina. Jag vill bara komma fram. Kunna äta mig mätt var dag och slippa frysa ihjäl. Jag vill slippa nära döden-upplevelser. Som ett bungyjump som precis touchar marken. Det som var ett stigmata när jag växte upp på 1980-talet är nu ett nödtvång för miljoner svenskar. Utvecklingsoptimism är inget som följer som av en naturlag. Hoppet föds i handling. Men va fan ska man göra??????
2 kommentarer:
För många år sedan innan jag började läsa så levde jag på socialbidrag i 8 år. Tufft som bara den men det går utmärkt när man väl kommer in i det. Jag hade dessutom en dotter som skulle ha mat, kläder och annat så det gick inte att prioritera heller. Socialbidrag är ju faktiskt bara till för en kort tid i ens liv då man inte har något annat att ta till med. Är ju inte meningen att man ska bli rik. Stå ut under denna tid så blir det underbart när den är över.
Du har så rätt du bara kan! Är evigt tacksam att leva i ett land där man faktiskt kan få en garanti på det mest livsviktiga! :-)
Skicka en kommentar