Sensommar i september

Himlen var blå och solen sken när jag satt och läste Sweden Rock Magazine, lyssnade på Dio och käkade grillad korv och råstekt potatis på balkongen. Det kändes som ett "pilutta er som sa att sommaren var slut!" När jag tog en promenad ut på näset kändes det fortfarande somrigt. Men ändå inte. Det är en slags twilight zone mellan sommar och höst. Streck efter streck med gapande kanadagäss for förbi ovanför mig. De skulle väl hem från semestern. Go, Canada, go! När jag stod på grillplatsen med utsikt över fältet och sjön kom en svala. Men en svala gör som sagt ingen sommar. Och denna höst är det inga svalor som häckar. Tänkte jag denna svala kväll (hoho). För det började bli både svalt och nästan kallt. Jag hittade några av de absolut sista ätbara björnbären denna säsongen. Men jag hittade även päron som kommer att vara mogna och smarriga om några veckor. Årstidernas hjul rullar på och det finns alltid något att fröjdas åt. Men jag fick ett sting av vemod i slutet av promenaden och det kändes som att jag tappade flera kiloton energi. När höstkylan kommer räcker det inte med extratröjor för att bli varm. Då behöver man en kram. Men det får man sällan någon. De kommer istället enligt ketchupflaskemodellen på sommarfestivalerna. När humöret redan är på topp. Ironic but true.