Det kändes riktigt högtidligt att deltaga på Vänsterpartiets kongress. Om så från en skärm i kamrat Kress fåtölj eller soffa med kaffe och chokladkarameller. Jag kände en stolthet och tillhörighet trots att jag är ny och osnuten medlem i partiet (jag har dock varit sympare och hangaround ett antal år och med min historiska forskning länge känt en samhörighet med den härliga vänsterutbrytning som för 95 år sedan blev det som idag är Vänsterpartiet).
Kamrat Ohly höll som vanligt ett lysande öppningstal (inte avskedstal som vår personfixerade tid lätt vill få oss att tro). Jag ska villigt erkänna att jag kommer att sakna honom i tal och debatt. Den spännande interna debatten började redan innan "dagordningen godkändes", vilket bådar gott. Som kristianstadsbo kändes det extra bra att tankar motsvarande mina egna framfördes av kamrat Stanojevic i både frågan om kongressuttalande om 6-timmarsdag och om kollektivt ledarskap med en partiordförande.
En ordförande blir det. Och strax efter beslutet lämnade kamrat Andersson sin kandidatur (vilket särskilt efter den gemensamma debattartikeln i DN stärker min misstanke att hon och kamrat Sjöstedt "gaddat ihop sig" för ett eventuellt delat ordförandeskap). Vad vår nya ordförande kommer att heta får vi se om några timmar. De tre återstående kandidaterna har samtliga mitt förtroende. Och stöd efter demokratiskt fattat kongressbeslut.
Trots sina 95 år har Vänsterpartiet ännu inte uppnått full könsmognad som ett feministiskt parti. Men jag vet att det de närmaste åren kommer en tsunami av ytterst kompetenta kvinnor. Så varför kvotera in en man?
Det viktigaste "ansiktet utåt" måste dock inte heta Dinamarca, Linde eller Sjöstedt. Måste inte ens tillhöra partistyrelsen. Det viktigaste ansiktet utåt måste vara den "lilla" enskilda medlemmen. Där andra "små" människor finns (som på ett loppis här på Gamlegården). Detta anser jag är kongressens viktigaste fråga. Vi är inte bara en folkrörelse. Vi är en folkrörelse av folkrörelser. Arbetarrörelsen, miljörörelsen, den feministiska rörelsen, den antirasistiska rörelsen.... och vi måste vinna det ledande förtroendet där. Det kan vi genom hjärta, kunskap och vilja. Oavsett valresultat kan vi påverka på fler sätt än vi någonsin vågar drömma om....!
Jag och kamrat Kress slapp kongressträngseln och kunde t.o.m. i godan ro gå och leta upp en lämplig restaurang att käka kvällsbuffé på. Det blev kinamat. Med glass och kaffe som efterrätt. Det är bara kongress en gång vart tredje år. Då kan man fan i mig få glassa!
Cornelis-långfilmen blev en trevlig avslutning på kvällen. Följt av en skön promenad hem. Snart dax för lite sömn. Kongressen har ju trots allt bara börjat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar