Sweden Rock Festival gick undan i år. Det brukar innebära en vecka. Denna gången kom jag och Andreas inte förrän onsdagen. Arbete hägrade och vi hade bara 3-dagarsbiljetter. Å andra sidan var onsdagsbanden inte mycket att hänga i julgranen (å andra sidan hängde vi svarta kulor i Andreas rosa plastgran härom helgen). Vi fick skjuts med bil från Sölvesborg till Norje av Anne. Vilket borde underlätta. Men innebar att vi fick gå med packningen några kilometer extra. Men det fick det vara värt!
Vi klarade av vårt "blow job" - d.v.s. att få upp det stora tältet på det öppna fältet. Senare kom Rickard och anslöt sig till vårt lilla sällskap. Träffade trevlige norrbaggen Eros när jag handlade mat. Nere på området träffade jag Linda som ville att jag skulle med på "boardfest" (råparty med personer från Sweden Rocks message board som jag är livstidssuspenderad ifrån). På vägen upp sprang jag på Emme med mamma Ingela som bjöd mig på öl, Minttu (antar jag!) och macka i förtältet. Ingela tjatade om hur "tråkig" jag är. Eftersom det handlade om att jag skriver mina tankar här i bloggen och på Facebook istället för att sikta högre valde jag att ta det som en komplimang. Linn ringde och jag lovade att komma upp och hälsa på i husvagnen. Men på vägen ropade Magda och jag fastnade bland en skara boardare vars antal förhindrar mig att nämna alla. Men det blev allmänt kramkalas. Sen kom Linn, Pixen, Daniel m.fl. gående neråt mot festivalområdet. Och jag slapp gå vidare utan återvände till Griscampingen. Grannarna bjöd oss att trängas under partytältet. Men jag och Andreas valde att avnjuta Hardcore Superstar (ett band vi alltid super bort i hytten på våra hårdrockfärjor) från sovsäckarna i tältet. Medan det hell-regnade och blixtrade ljuvligt. Last call for alcohol!
* * * * * *
Torsdag. Första festivaldagen. Vilken började redan 11.30 med finska OZ. Ett band man förknippade med mellanstadiets OKEJ-blaskor. Turn the cross upside down! Det finns bara en sak att säga: \m/ !!!!! Jag stack dit med Anne, Träffade Long Live-Erik som smugglat in en öl (hans mästarstycke är att trolla fram öl) som jag fick en klunk av och vi lyckades till slut träffa Marie. Den finska cirkeln var sluten!
Nästa konsert för mig var Joan Jett and The Blackhearts. Även detta en förstagångsupplevelse. Tanten rockar! Det inleddes lysande med Runaways talande Bad reputation. Gamla favoriten Do you wanna touch me (oh yeah) fick en att tänka: Oh yeah! För andra sommaren på raken fick man avnjuta I wanna be your dog. I år behövdes inte Iggy & The Stooges. I love rock´n roll! I hate myself for loving you! Klassiker! Barn- och ungdomsminnen! Och tanten är fan snygg!
Träffade Magda och Janne och kollade på Queensryche. Märkliga kanadicker man aldrig vet vad man får av. Senast jag såg dem på SRF var det Operation Mindcrime. Nu gällde nyare alster. I mina öron har de ett slags märkligt upplägg av låtarna som jag kan ha svårt att ta till mig. Men vissa nya låtar låt förbannat bra ändå. Nu bar det vidare mot Accept. Första gången för mig utan Udo Dirkschneider. Sprang lägligt nog på Jessica och Maja och hand i hand med festivalglada tonårsbrudar trängdes gubben genom folkmassan som en bulldozer tills vi fann Linn bakom mixerbordet. När de riktiga gamla klassikerna började ville jag dock framåt. Jag fann ett gäng i 40-årsåldern, vilka bevisade min tes att låtar som Breaker, Metal heart, Losers and winners, Princess of the dawn, Fast as a shark och Balls to the wall gör sig bäst med de som var med (höhö)!
Eferåt blev det äntligen förtältsparty uppe hos Linn. Hann träffa Pernilla och andra trevliga människor lite mer. Och hann ner för att snirkla mig långt fram under Saxon. Detta var 15:e gången jag såg bandet ifråga. Och det ingav en stark trygghetskänsla att se Biff "Maktmästare Gorm" Byford framför sig. Crusader!
Snart skulle man istället ha metallguden nummer ett på rampen alldeles bredvid sig. Med en sprakande nitdräkt och glänsande motorcykel. Rob Halford! Judas Priest! Hell bent for leather! För sista gången på svensk mark (nåja)! Starbreaker! Diamonds and rust! Ljuva 70-tal! The Sentinel! Blood red skies! Det som förvånade mig var att Living after midnight inte avslutade. Inte ens kom med. Men vad gör det: denna torsdag av pur heavy metal kommer aldrig att återupplevas!
* * * * *
Fredag. Sovmorgon. Pust. Iced Earth gick inte på förrän 15.00. Antar att jag ändå var lite mätt på spelningar. Jag upptäckte IE med Ripper Owen och såg dem första gångerna med denne (liksom jag såg Judas Priest första gången med honom, vilket är en annan sak). Matt Barlow är inte min sångare. Jag träffade Maria och bytte en puss mot en klunk öl. Utgår från att jag även träffade Bane på hans älsklingsband. Är faktiskt ganska säker...! Hann med att träffa Anna för första gången under Evergrey. Ett liv utan hårdrock är inget liv utan henne! Sen bar det hemåt igen! För party! Innan Electric Wizard!
EW lirade 17.30 i solsken. Ändå lyckades man dansa sig i trance. Som Andreas sa: "Satan har aldrig varit så närvarande!" Självfallet träffade vi Mad Ola. Och Joel som hängde med hem till Griscampen på efterfest. Sen minns jag en rejäl powernap. Att jag vaknade av att David Coverdale och hans Whitesnake vrålade In the heat of the niiiight...!!!! Och det var ju ett j-a sätt att väcka en mitt i natten. Åter ett band jag sett så jag klarar mig, lite sömn måste man faktiskt också ha...!
* * * * *
Lördag. 12.15. Det är en tidig tid på dygnet. Om man ska se Destruction. Och det ska man ju. Om man så ska sitta halvdästa i gräset med varsin öl och på sin höjd orka lyfta pek- och lillfingret till Bestial invasion.... som jag och Andreas.... tysk panzer-thrash-mosh.....
Andreas gick hem till tältet. Jag gick och köpte en jätte-chorizo. Som jag låg och myste med i gräset och solen medan jag väntade på att The Hooters skulle gå på. Vem kommer och "väcker" mig om inte Jessica? Som tar med mig till mamma Linn med vilken jag haft Hooters-mys i flera år nu. Sist vi hade möjlighet att se bandet tillsammans i Malmö (en otroligt bra konsert!) var hon själv på Bryan Adams. Nu fick vi uppleva dem tillsammans. Och det blev bara bättre och bättre. Flera av de tidiga låtarna kände jag inte igen. Sen blev det en hitkavalkad: 500 miles, Satellite, All you zombies, Johnny B, Karla with a K.... And we danced!!!!
Sen blev det konsertpaus till Hawkwind på kvällen. Sannolikt den häftigaste konsertupplevelsen. Flippade människor på scenen. Flippade människor i publiken. Pusskalas. Naturligt hög på sprit och musik och allmän yra. Allt kulminerade med Silver machine. Wow!!!!
Perfekt uppvärming till Ozzy Osbourne som redan hade tjuvstartad. Kom in mitt i I don´t know. Följd av Suicide Solution. Följd av Mr. Crowley. Följd av Goodbye to romance. Följd av Bark at the moon... 80-talsungen kunde inte få en bättre start! Jag är dock född på 70-talet och fick min dos även därifrån! Rat salad! Fairies wear boots! Och de där båda obligatoriska! Wow! Mama, I´m coming home! Man fick besöka ett par ölstånd för att fukta strupen...!
Det var musiken det! Som ju bara är en del av en festival! Även festivalliv hanns med! D.v.s. vilt partande! Jag vet inte om det är sant att Lemmy Kilmister i Motörhead borstar tänderna med Jack Daniels? Jag gjorde det åtminstone med whisky! Och kände mig otroligt fräsch och hygienisk och hångelbar! Att jag blev kallad "Neanderthalaren" på playan där jag låg med hårigt ansikte och en pava whisky tar jag som en komplimang (mitt första helskäggiga SRF)! Av Anne blev jag utnämnd till Förste Bysthållare! Och jag åt nästan upp hela min påse habanero-chips själv!
Som vanligt till alla jag inte nämnt vid namn - jag TROR att jag minns att vi sågs och hade riktigt kul! \m/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar