Vinternatt, uppgiven kärlek, poesi och arbetarskildringar

"Jag trodde jag såg den mest älskade komma
Genom skogen, över hedarna en snötung natt"

Nej, jag såg inte den mest älskade på min lilla nattpromenad nyss. Varken i skogsdungen vid sjön eller på det snötunga fältet. Hon finns nog inte. Jag ska nog ge upp den drömmen. Drömmen om kärleken. Jag är väl en allt för egensinnig person. Som hör hemma i skogen och på fälten kalla vinternätter. Utan att ens jobba vid en mila. Canis Lupus.

Men det var underbart ute. Stjärnklart och nästan fullmåne. Ljust både från himlen och från marken. Jag håller med Sofia Karlsson om att Dan Andersson är världens bäste poet. Jag citerar en annan av hans dikter i sin helhet. Kanske det vackraste som någonsin har skrivits. Jag tillägnar den denna vintern. Som ett kärleksode. Just exakt samma låt som jag länkade musikaliskt till i min förra blogg.


"För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar.
För vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.

När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och skog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.

För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.

Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma
omkring oss de heligas natt vi förnimma
för dem och för jorden, för himlen och oss
Våra stop vi höja, kamrat."

Frusen sjö. Hård skare. Bitter vind. Just vad jag upplevde nyss, dopad med varmt kaffe. Sentimental fyllelyrik. Om de minsta och svagaste. Det gamla klasspräglade Fattig-Sverige. Som mer och mer kommer tillbaka. Men som aldrig har försvunnit.

När de svaga och små, som gärna höjde sitt stop, beskrivits i det Fattig-Sverige som blivit Folkhems-Sverige har det blivit succé. Bestsellers har blivit film och teater. Inte minst när döttrar skildrat alkoholiserade fädrar. Som Susanna Alakoskis "Svinalängorna" och Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". Appropå dessa två författare och frågan om nutida "proletärförfattare" förekommer det debatt på Aftonbladets utmärkta kultursidor (där Åsa som bekant är chef). Aftonbladets kritiker menar att Alakoskis senaste bok "är för lättläst". Göran Greider genmäler, liksom Lisa Magnusson i sin blogg.

DetSocialaLarvet

SlutaVaraSåSnobbiga

Jag har själv inte läst Alakoskis senaste. I "Svinalängorna" hade jag inget som helst emot språket (till skillnad från såna som Stieg Larsson). När det gäller dikter önskar jag att det funnits människor som kunde skriva som Dan Andersson ovan. Enkelt, men ack så lyriskt och målande.

När det gäller en verklig älsklingsgenre, black metal, bugar jag allt djupare för den absolut coolaste person denna genre kan visa upp: Fenriz! T.o.m. han hamnar i Aftonbladet Kultur med texterna till den nya skivan:

"Låtskrivaren Fenriz, som knegat på Posten sedan 80-talet eftersom han då kan lyssna på hårdrock hela dagarna, väser fram direkta rader om livet på golvet. Finlir, this aint.
”Daybreak is when I begin / Each day I bust my bones to get paid” möter det krassa konstaterandet ”the daily grind is my fate”. Men här finns en utrotningshotad stolthet över att slita hund. Den 38-årige undergroundikonen skriker sig hes över att tjäna minimilön i 21 år, men att han ”got no problem with manual labour” och att han ”don’t need no fucking favour”.
Bra så."

KlassanalysNuÄvenSomBlackMetal

Hehe, Darkthrone = postrock?

Och appropå ♥ ♥ ♥ Åsa Linderborg ♥ ♥ ♥ : om sjutton och en halv timme ska Per-Ola och jag se och höra henne i Kristianstad!