Lärarlegimitation

Solar på balkongen, dricker kaffe, lyssnar på Hansson de Wolfe United och läser tidningar. Ögnar bl.a. igenom några gamla nummer av Lärarnas Tidning från den gigantiska tidningsstapeln på köksbordet. Alltid samma märkliga och personlighetskluvna upplevelse. Facklig debatt korsad med pedagogisk. Sossar och folkpartister tävlar om att skrika högst i klassen.

Jag skäms över att jag inte är ett dugg insatt och engagerad i läraryrkets fackliga och pedagogiska frågor. Får i tidningen mest behållning av Far och Son-relationen i Berglins seriestripp. Men vissa saker reagerar jag på.

* Debatten om lärarlegitimationen. Som ju kan låta bra. Om man går efter den uttjatade klyschan om att man ju faktiskt inte låter en obehörig läkare bla bla bla. Nu menar dock flera "vetare" att "läraryrkets status" inte höjs enbart för att det krävs leg vid skolporten. Det kommer dessutom att innebära komplikationer när nya lärare ska examineras. Jag reagerar mest på den inskränkta och unkna självförsvarsmekanismen hos lärare: inga ska komma och hota min position! Skråmentaliteten är tillbaka. Fasthållandet av sig själv blir viktigare än omtanken om eleverna. Som ju knappast behöver färre lärare. Skolan behöver mycket mer personal. Eleverna behöver många fler vuxna kring sig. Skolpersonalen behöver mycket mer stöttande och solidaritet sinsemellan. "Lärande" är ett lagarbete. Nationalekonomen Jonas Vlachos säger i en intervju:

"Lärarlegitimationen gynnar de befintliga lärarna på bekostnad av de blivande.... Själva poängen med legitimationen är att skapa lärarbrist, för att på så sätt höja lönenivåerna. Men det är inte samma sak som att höja yrkets status."

Att medvetet skapa lärarbrist låter i mina öron som vansinne. Som med omedelbar verkan drabbar eleverna. Och alla andra berörda. Däremot har lärarlönerna sjunkit ordentligt jämfört med motsvarande yrken de senaste decennierna. Vilket självfallet är oacceptabelt. Rejäla lönelyft och genomgripande internutbildningar för lärare och annan skolpersonal skulle behövas här och nu. Detta skulle höja både kvaliteten och statusen.

I en insändare i samma tidning skriver Hanna Cederholm, fritidspedagog:

"Redan när jag gick utbildningen protesterade jag mot att kallas lärare. Jag vill vara pedagog, det låter i mina öron mer professionellt. Jag är ingen lärare, jag lär inte ut saker till barnen, jag vandrar med dem och kan i bästa fall vara en förebild och inspiratör.
Begreppet lärare är för mig förknippat med tjänsten. Jag har jobbat som bildlärare och musiklärare, men jag ÄR pedagog, en utbildad sådan.
Varför kan vi inte alla kallas för pedagoger? Grundskolepedagog, förskolepedagog och fritidspedagog?
För övrigt tillhör jag en av alla de där fritidspedagogerna som arbetar med något helt annat. För mig är det viktigaste med jobbet varken titel eller lön, utan att jag känner att jag gör något meningsfullt och utvecklande både för mig själv och andra."

Ytterst tänkvärt i mina öron. Att ställa olika pedagoger mot varandra är dåraktigt ur humankapitalistisk synpunkt (det ordet borde jag få MVG för!!!). Däremot är divida et impera, söndra och härska, ett klassiskt sätt att konkurrera med löner och status. I riktning rottingrätt åt helvete.

Hur debatten går i det rivaliserande lärarförbundet har jag ingen aning om....