Natt. Jag sitter och dricker svart kallnande kaffe. Och lyssnar på riktigt romantisk metal. Funeral doom. Depressive/Suicidal black. Gothic. Doom.... Whatever that hurts, som Tiamat sjöng.... Musik att öppna sina ådror och långsamt dö till. (Bildligt då alltså får jag väl tillägga.) Chattar med My Dying Björn samtidigt som både påminner om gammalt gott självmordsgodis och tipsar om en himla många nya saker:
Licht Erlicht, Dark Sanctury, Silentium, Sceptisicm, Summoning, Shape of Despair, The Sins of thy Beloved, Valkyria, Lake of Tears, Swallow the Sun, Tristania, Artesia, Remembrance, Forest of Shadows, Draconian, Arcana, Depressed Mode, A Dream of Poe, 3rd and the Mortal, Pantheist, Ahab, Evoken, Make a change... Kill Yourself!, Autumnia, Coldworld, Blodsrit, Hypothermia, Lifelover (självmordsbenäget[!] "poppigt" svenskspråkigt), Nortt, Novembers Doom, Nygtgalia, Wolves in the Throne Room, Xasthur, Nachtmystium......
..... listan kan göras lång. Mycket lång. Så det blir ett väldigt utdraget självmord. I synnerhet som dessa band har låtar med tvåsiffrigt minuttal..... Dessutom bör det avnjutas ensam på natten. Och nätterna är korta så här års......
Coldworld just nu. Med den symptomatiska låten Suicide. Dödsklockan stannar på enbart 5:15! Snacka om sudden death!
Sanctissima med Libera S:t Philips Boys Choir kan väl inte kallas metal. Men kanske den mest stämningsfulla nattmusiken med pojkkör och orgel. Nästan skräckfilmskänsla. Plötsligt vill man inte längre dö. Man vill enbart finna salighet. På knä framför nattvardsvinet i någon doomkyrka.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar