Oberoende vad fursten säger

Jag håller mitt huvud högt
Längtan är mitt svärd
Jag söker mig en väg
I en förlorad värld

Hansson de Wolfe United och skoldebatt går fantastiskt bra ihop. Har jag märkt. Att hålla sitt huvud högt i skolan är dock inte alltid lätt. Det är svårare för en lärare än för en elev. Allra värst för en vikarie. Där blir repressalierna osynliga i form av uteblivna telefonuppringningar på morgonen.

En av sakerna jag fruktade mest när jag "sadlade om" var avsaknaden av kollektivavtal. Det var en trygghet jag hade som "metallare" på Volvo. Nu skulle jag själv vara tvungen att löneförhandla öga mot öga med chefen. En position man känner sig utsatt och ensam i. En gammal "arbetarklass-skada" som man bär med sig. Man går inte in och kräver mer än andra...

Men det handlar inte enbart om lönen. Framför allt handlar det om anställningstryggheten. Vilka fackrepresentanter ska man vända sig till? Och vilka är med i vilket fack? Vad händer om chefen/rektorn är med i samma fack som man själv? Timvikariens lott har jag redan tagit upp...

Ett nummer av Lärarnas Tidning jag lusläser har rubriken: Tema: Tystnad. Vem vågar sticka upp? Lennart Lundquist, professor emeritus i statskunskap, menar att:

"En visslare, en person som säger ifrån, är en tillgång för ett demokratiskt samhälle. Trots det går det ofta illa för den som tar bladet från munnen.
- Är man inte bergsäker på sin chef så är det säkrast att framföra sin kritik anonymt till massmedierna.
- Öppenheten är enormt central. Utan öppenhet har vi ingen möjlighet att föra diskussioner om politiska frågor, påverka och kräva ansvar av dem som fattat besluten."

Men enligt en Skop-undersökning bland Lärarförbundets medlemmar vågar var tredje grundskolelärare inte framföra kritik öppet på sin arbetsplats. Värst torde det vara i fristående skattefinansierade skolor. Här omfattas inte meddelarfriheten/meddelarskyddet, trots att detta är reglerat i grundlagen. Medborgaren ska ha frihet att lämna uppgifter om offentlig verksamhet till massmedier, samtidigt som dennes identitet är skyddad från efterforskning. Att dessa privata skolföretag utgör ett "frälse" från denna grundlag är självfallet en demokratisk skandal.

Jag är inte ute efter att framställa skolans arbetsförhållanden som en mardröm, men i många fall är steget inte långt. "Stökiga" elever har ingen större anledning att frukta kamrater som "skvallrar för rektorn". De har skolplikt och får inga större reprimander. Skolpersonal har däremot all anledning att frukta kollegor som gör det. I en kultur med undermålig ledning och där divida et impera, söndra och härska, är standardiserad härskarteknik. Och självfallet sker skvaller. Men framför allt kan själva rädslan för angiveri skapa ett klimat av ömsesidig paranoia. Så är det på många arbetsplatser och i de flesta yrken. Men ju mer "individualiserade" jobben är desto osäkrare är tillvaron.

Och så är det definitivt i skolan. Tystnadens och rädslans hemvist. Inte enbart för osäkra och mobbade elever. Hemskt. Håll ditt huvud högt! Räck upp armen, res dig upp och säg till! Gärna tillsammans! Och kom ihåg att pennan är starkare än svärdet!

Oberoende vad fursten säger finns en rätt
Vet att du är alltid du med med livets ögon sett
Oberoende vad fursten säger är du fri
Vet att du är alltid du
Men du och jag är Vi

Ett verkligt minnesvärt uppträdande nedan:

Hansson de Wolfe United - Oberoende vad fursten säger - ANC-galan