Den värsta fundamentalismen

Den värsta fundamentalisten i vårt samhälle är nog den känslomässigt kategoriserande. Den stöter man på varenda gång man möter en med- eller motmänniska. Här är fördomar en dygd. Det är förutfattade omdömen som avgör. Hatar jag min granne letar jag efter bekräftelser på min fördom. "Jaja, han är väl människa han också", kan man ha som mot-tes om det skiter sig och grannen är vettig ändå. Hur ska man sociologiskt definiera en granne? Ganska enkelt svar: det är en fysiskt närboende. Det intressantare är om det handlar om en vän. Eller kärlek. I det sistnämnda fallet använder man ett abstrakt begrepp samtidigt som ett konkret fall. "Hon är min kärlek" säger man, inte "han är min vänskap". Men det ...

Vaaa faaan....! För det första är kärlek baserat på omtycke. Jag vet inte om ordet "omtycke" ö.h.t. finns, men jag tycker om det och uppfinner det i så fall. "Tycke" finns i uttryck som "fatta tycke" och "uppstå tycke". Jag generas varje gång jag hör ordet. I min skalle låter det enbart korkat och infantilt. Och allmänt fult. Plus saknar logik. Men visst... "Omtycke" menar jag inte som altruism, alltså kärlek till varenda jävla "nästa". Jag syftar på personer man uppriktigt tycker om, inte på nån allmän människokärlek. Även om jag menar att den sistnämnda omtanken kanske är viktigast av allt, går den bort nu. Detta vill jag komma till: "Kärlek" mellan man och kvinna, man eller man eller kvinna och kvinna eller mellan man och hermafrodit etc. finns inte! Inte i meningen som man tänker och pratar om det. Det är enbart inbillning. När jag dansar med en tjej, när en tjej i kassan på Domus ger mig ett leende o.s.v. orsakar det reaktioner i hjärnan på mig. Syror och hormoner aktiveras. Jag hatar behaviorism och plågsamma djurförhör, men så krasst är det. Egentligen är det inte krasst eftersom det är personen man fattar tycke för (fniss) som aktiverar känslor... Är jag kär i bruden på Domus? Jag går ju omkring och tänker på henne, är snurrig i koppen och drömmer om henne?! Nej! eftersom Kärleken med stort K inte existerar som fenomen. Man upplever känslor som tangerar förälskelsen, vilket är en företeelse som bygger på samma spontana känslor man kan känna hos söta grannflickan som håller upp porten. Intuitivt märker hjärnan av att "detta tjänar jag på".

Det värsta är att det hela är institutionaliserat. Marx menade att det finns en materiell bas och en ideell överbyggnad. Från början har det enligt mig funnits en rationell bas för äktenskapen/familjegemenskapen. Ett arbetslag förutsetts ju inte älska varandra, de löser ju (tja) det med andra metoder (t.ex. kamratskap; ytterligare en slags kärlek). När vi snackar om romantisk kärlek idag är det synonymt med en överbyggnad för ett familjeförhållande. Det ena förutsätter det andra. Som marknadsekonomi förutsätter demokrati och mänskliga rättigheter hos en frälst liberalfundamentalist.

Man kan inte leva i ett ständigt känslorus. Förhållanden och äktenskap som faller på "bristande känslor" får mig att sucka. US Army härjar inte i Mellanöstern för Demokrati och Mänskliga rättigheter, utan för olja och militära och politiska fördelar. Det är mer ärligt. Kärleken är som religionen när den var som värst; d.v.s. för sin egen skull...

"Jag är orolig för honom. Jag tror att han är kär i mig. Jag måste avbryta vår vänskap innan det går över styr..." Hjärnan funkar som den gör! Man blir yr och fånflinande av Domus-kassörskan! Kärlek är inte en utdragen, desperat förälskelse utan en förmåga till vänskap! Klarar du inte av detta är problemet dina egna känslor! Eller snarare inställning! Underskatta inte vänskapen! Förälskelsen är livsviktig men går över! Tänk nyktert men unna dig dagliga känslorus!