Nocturne

Jag tog nyss en midnattspromenad ute på fältet. Det var fullmåne och väldigt upplyst. Himlen var stjärnklar, det fanns dock mängder av små moln på himlen som bildade sagolika ljus- och bildformationer när de passerade månen. Luften var klar och det kändes verkligen att våren håller på att brista ut, inte bara för att jag kände av pollenallergin i näsan. Jag gick till sjön vid näset, en liten skogsdunge bland hagarna. Vildgässen skränte i bakgrunden. Jag stod där nere en stund och både såg och kände hur marken, sjön och himlen smälte samman till ett. Samtidigt som månen och stjärnorna brann på himlen. De fyra elementen. Ingen skulle kunna intala mig då att naturen inte är besjälad. Samtidigt är natten så fascinerande och mystisk. Precis som kvinnan. Jag vet inte om det beror på min läggning, men för mig är tjejer mystiska väsen. Nu lägger jag genusdiskursen och könsrollerna åt sidan, detta handlar om en helt annan sak. När jag ser eller hör, för att inte tala om kommer nära, en flicka känner jag av en magi och mystik som på något sätt påminner om den jag kände nu inatt. Att Kvinnan och Natten hör ihop är knappast något nytt. Kvinnan har alltid förknippats med Månen, vilket inte är särskilt konstigt. I synnerhet inte som deras perioder samstämmer som de gör. I religionshistorien har månen, natten och de nattseende katterna varit Gudinnans attribut. Sedan kom Kyrkan, denna konstgjorda dildo hos en desperat eunuck, och förvandlade Gudinnan och hennes tillbedjare till häxor med svarta katter och skrämde upp både barn och vuxna med spökhistorier om de ondskefulla krafter som härjar i natten. Allt främmande är skrämmande tills man vågar närma sig det. Mångudinnan är större och starkare än den impotenta Kyrkan, och hon har en historisk hämnd att ta ut. Hon gör det genom att överleva och starkt lysa över kyrkoruinerna i mullen.