Begravning

Var på mormors begravning idag. I Vånga kyrka (Villands härad, nordöstra Skåne). Gillade kyrkans läge uppe på en höjd med närmast serpentinvägar; mittemot ligger Vångabacken, en slalombacke som kallas "Skånes största alp". Är säkert minst lika bra utsikt för gastarna på kyrkogården som för skidåkarna. Men det var en kort och passande begravning. Fin tycker jag. De anpassade minnesstunden/gudstjänsten efter temat glädje. Och det passade ju för en gammal sjuk och trilskande människa som som ett barn ville sköta sig själv, resa sig från dass utan vårdare och nästan slå ihjäl sig, ge fan i att sluta röka trots inhalator och KOL och, framför allt, vägrade dö, trots att det var dit hon (kanske) ville.

Det var en fin kyrka oxå. Även invändigt. En gigantisk altarväggmålning som tål väldigt många spekulationer. En person på bilden hade lika gärna kunnat komma från den homoerotiske konstnären Tom of Finland; en övermuskulös karl i linne gick med näven innanför textilien framför skrevet... Jag tyckte faktiskt om Jesus-framställningen: en i mina ögon gnostisk Cristos-symbol med en vit duva över. Väldigt 1900-tals-vanligt, men ändå...

Överraskande sjöng min kusin i kyrkan, dessutom sjöng hon väldigt proffsigt och bra. Själv klarade jag inte av att sjunga, hulkade mest och var nära att smittas av stämningen och börja gråta. Däremot sjöng jag helt appropå på en parodi på en barnpsalm jag hittat på för ett par år sen när jag promenerade i Kristianstad för ett par nätter sen:

"Jag längtar, längtar till jag dör
För då får jag möta Gud
Jag längtar, längtar till jag dör
Då får jag en änglaskrud

Jag längtar, längtar, till jag dör
Ja det vore underbart
Jag längtar, längtar till jag dör
Hoppas att det sker mig snart"

Självfallet sjöng jag med en ljus änglabarnaröst... och en tjej passerade sina steg närmre bakifrån innan hon gick förbi.... Vad gör man då? Harklar sig, nynnar, slänger fram mobilen och stirrar blint på den och skäms ögonen ur sig...

Vi slapp det mest genanta i kyrkan: trosbekännelsen. Jag kan bekänna att jag aldrig bär trosor, och jag kan bekänna att jag inte bekänner mig till den kristna trosläran. Morsan o.s.v. har tyckt att jag varit pinsam under barndop etc. eftersom jag vägrat ställa mig upp här. Även om de själva varit mindre religiösa än jag, trots att de stått och lovat prällen att ge dopbarnet en kristen tro och uppfostran. Jag tycker att det är mindre jävligt att vägra svära falskt under en helig ceremoni...

Däremot är hedrandet av en bortgången sakralt, och en närstående är värd att få omnämnas bland änglar och Gud. Framförallt för de som är med under ceremonin. Människan behöver ritualer för att klara av det de sysslar med, det finns inga som helst exempel på samhällen utan sånt. "Ja´ bler gammel, ja´ vessner å döör"... visst. Men om det skulle handla om ett barn som omkommer i en sjukdom eller olycka? Fixa det utan änglar, Himmel, Nangijala... Jag kommer kanske aldrig att bli gift, men att gifta sig i ett rådshus låter übertråkigt. Å andra sidan vill fan gifta sig som ett kristet sakrament...

Trevligt att träffa syskon + deras respektive efteråt. För att inte snacka om att krama kusiner man nästan aldrig träffar. Samt frossa på två olika sorters smörgåstårta samt chokladköpekakor och kaffe. Och att min blogg tidigare här, "Farväl mormor", inte blev uppläst, trots att morsan ville det när hon läste den...