Tänkare jag tycker om 4: Karen Armstrong

Kommer inte Muhammed till berget, så får berget komma till Muhammed. Detta visdomsord har inte ett dugg med ämnet att göra, tyckte bara att det det var längesen jag fick respons för mina bloggar och att detta kanske kan hjälpa? ;-)

Jag har inte sovit en blund inatt. Detta beror på att jag började på Karen Armstrongs "Islam" i går kväll och blev tvungen att sträckläsa den till slutet. Sen var det morgon... Jag vet ingen av dagens religionshistoriker som jag uppskattar lika mycket. Möjligtvis den gamle Lunda-professorn i islamologi, Jan Hjärpe. Det är en herre jag håller otroligt högt. Hans debattinlägg i Mellanöstern-frågor nickar jag medhållande till hela tiden på radio och TV. Den gamle stofilens föredrag i Kammarmusiksalen (eller var det Konserthallen?) i Kristianstad för några år sen där han tog upp och illustrerade religiösa uttryck i modern hip-hop-musik fick en nästan att baxna. Hans son var musiker, och jag misstänker att han själv vet ungefär hur en sträng ska dras. Detta plus hans utmärkta och populärt skrivna böcker gör honom till en gigant i det svenska, både populära och akademiska, samtalet. Men nog om honom för denna gången, tänkte bara passa på att göra ytterligare en fluga...

Karen Armstrong är en bästsäljare även hon, fast i en högre kaliber. Hon är dock inte islamolog. Ingen av de stora världsreligionerna är henne främmande. Med följande fundamentalism eller förståelse. Kanske ingen fackidiot. Inom akademiska discipliner vill säga. Har man suttit i åratal i romersk-katolskt kloster i den trånga porten under spiraltrappan kan man nog säga att man forskat själsligt på det allra djupaste plan. Och hon har nått en stor publik "bland den bildade allmänheten" world wide. Väl förtjänt. Jag har funderat över varför Religion är ett kärnämne i gymnasieskolan i Sverige idag? Är det för att vi lever i en polariserad värld där den judisk-kristna traditionen står mot islam? Både på ett makrokosmiskt (Bush, Blair & Folkpartiet mot al-Quaida) och ett mikrokosmiskt (muslimska grannar och källarmoskéer här där jag bor) plan? Och att vi mys-pysigt måste uppnå "förstååelse" innan självmords-ben-Hassan flyger i luften även här (Aja baja, Ali Baba!)? Men då måste vi också lära oss skillnaden mellan religionerna. Det avgörande, fundamentala. Vi får lära oss att kristendomen bygger på ortodoxi, d.v.s. att tron är det viktigaste. Islam i sin tur bygger på ortopraxi, handlingen är det viktigaste. Men är inte detta bara onödigt vetande?

NEJ! Inte om man läser Armstrong. Det handlar om hur man ska leva och organisera värden och världen. Vi är bekväma med vårt kristna västerländska post-upplysta sekulariserade tänkade (sedan några generationer): religionen är en privatsak. Sufistisk mys-mystik i all ära; islam bygger på det världsliga: vi vänder näsan åt Mekka och arslet åt Allah några gånger om dygnet för att visa att Världsalltet är större än oss andra små människor. Men hur Shaitan ska vi fixa det rättvist och bra för oss i gänget? Ta hand om de små och svaga? Det är här det skiljer sig åt mellan Dom och Oss. Jag har själv fobier för religiös fundamentalism, dit jag verkligen räknar svenska Kristdemokraterna (som de facto bygger på ett bibliskt förvaltar- och värdekonservativt fundament). Men det är nog bara att inse att religionen inte går att komma ifrån. Och att det finns två sätt att se på den i samhällslivet. Utplåningskrig eller konsensus? Det sistnämnda är ju typiskt svenskt. Men är det inte också typiskt: så fort man äntligen lyckas bryta upp med Kyrkan så kommer det nya.... som får vara tacksamma om de ens får tillstånd att smälla upp moskéer, visst ja...

För oss framåtskridna svenskar är det självklart att religionen hålls hemma. Om man inte är kristdemokrat, sverigedemokrat, sossig Broderskapare eller vänsterradikal men tycker att Jesus var OK och den förste socialisten. Medan muslimerna är mer.... ja, om de inte är sekulära, marxister eller nåt sånt då... Huvudsaken är att vi lär oss att se både andra och oss själva med bägge ögonen. Annars ser vi bara Den Andra, speglingen av Vår Skugga, och famlar ytterligare några steg bakåt mot avgrunden...

För att göra ytterligare en fluga på smällen kan jag lyfta fram Mattias Gardell och "Bin Ladin i våra hjärtan", som visar på hur "islamism" kan, och ofta har, bygga på sociala reformrörelser. Med hemlandet Egypten som ett exempel. Där även Karen Armstrong menar att Muslimska Brödraskapet på 1940-talet ville förbättra förhållanden för arbetarna etc. och hade miljontals medlemmar. "Bröderna" (var var systrarna?) som begick terrordåd var slutna och marginella grupper. Vi blir nog så illa jävla tvungna att sätta oss ner och diskutera med varandra och inse att vi är nog inte så olika ändå. Som Arn och Saladin gjorde i filmen... Förlåt boken... Min nästa bok blir nog Armstrongs "Buddha". Finns nog inte som film än. Peace, Love & Jihad!