Farväl mormor!

De senaste 15 åren som mor min ringt har jag befarat att hon skullat säga att mormor har gått bort. För en stund sen kom det samtalet. Storasyrran hälsade på henne i helgen, hon vägde under 30 kg och var knappt vid medvetande. Det var nog ett par år sen jag träffade henne sist, det var ingen kul syn. Jag har undrat om jag skulle ha dåligt samvete för att jag inte hälsat på henne, men det har jag inte haft och har inte nu. Det skulle vara meningslöst för båda två. Hon skulle inte ha känt igen mig eller kopplat vem jag var. Hon har många barnbarn och flera av dem har haft bättre kontakt än jag de senaste åren. Jag har hållt med ena lillasyrran istället: det är bättre att minnas henne när hon var sig själv, småsaker som när vi var små och gick ner och hämtade läsk i källaren när vi hälsade på. Hon skulle bli 83 år i sommar, det är ingen dålig ålder. Ligger man bara och tynar bort vill man nog inte bli 100. Egentligen "dog" hon samtidigt som morfar för 15 år sedan, efter det har hon inte känt någon livslust. Hon har haft en massa olika sjukdomar sen dess och legat på servicehem i flera år nu. Hon har levt ett långt liv och jag hoppas att hon haft glädje av det. Jag har själv haft mycket glädje av henne, inte minst när jag var liten; hennes telefonnummer var det första jag lärde mig. Nu hoppas jag att hon träffar morfar igen.