Thrash ´em all

Städar lägenheten och lyssnar igenom Testaments plattor och svalkar mig med iskall folköl. Perfekt musik till både städning och ölklunkning. Bay Area-thrashen kom verkligen när den behövdes. Som en räddande dödsängel (en liten Slayer-anspelning) när hårdrocken höll på att gå mot sin avgrund. 80-talets andra halva är tveklöst det värsta som hänt hårdrocken. De tuperade könlösa pengakåtbockarnas plastiga era. Det bästa exemplet är väl när Storbritanniens Lill-Babs, David Coverdale, kickade de coola och bluesrockiga i Whitesnake, svek europeiska publiken med snille och smak och sålde sig bland de andra fnasken på andra sidan Pölen. Pudelrockarna skulle ha slemmig musik, gå till damfrissan och ha mer make up än Mandy Smith, Sandra och Janet Jackson tillsammans. Annars kunde de ju inte slå i MTV. Kommers, kondylom och ytlighet. Fy för den tvättade!

Men Motörhead fanns kvar med sin rock´n roll-punk. De inspirerade Venom till sin förtjusande anskrämliga metal punk. Ett band som hette Metallica lät sig inspireras av Venom och fick t.o.m. agera förband åt dessa. Och Metallica var inte de enda vitala unga finniga smågrabbarna bland sminkade glamtransvestiter och AOR-band med smöriga Playboy-soundtracks i det soliga och smoggiga Kalifornien. Nu gällde slitna jeans och svarta linnen igen. Musiken skulle vara snabb, tung, hård och äkta. Den dök även upp i Tyskland, där den mer höll stilen (vem kunde drömma om att Metallica skulle bli världens största rockband 1983?). Från de postpubertala småflörtarna med Horn-Pelle blev thrash-texterna vänstervridna och socialt medvetna. Som punken en gång. Exodus, Sodoms och Kreators ilskna texter vill man bara kasta upp i trynet på Bush, Bildt och andra krigsgalningar.

Hårdrocken lever! Tacka Bay Area, Ruhrområdet och Newcastle för det! Nu ska jag ta och svabba golvet och dammtorka lite!

Graspop-biljetterna kom förresten idag! Lovely! =P \m/