Rör inte min egendom!

Jag vet inte hur ni reagerar, men när jag blir personligt kränkt blir jag inte bara illa till mods på ett mentalt plan utan känner av det rent fysiskt, mest i maggropen. Jag hoppas att jag inte utgör ett psykosomatiskt undantag, utan att de flesta kan känna igen sig i detta.

När jag nyligen läste Göran Häggs "Svenskhetens historia" utlöste det en kedjereaktion i mig. Det var när jag i slutet av denna strålande svenska historieskrivning kom fram till den (i mina ögon) efterlängtade skilsmässan mellan kyrka och stat. Jag har aldrig tidigare reflekterat särskilt mycket över att svenska staten överlät kyrkobyggnaderna åt Svenska kyrkan. I Sverige har vi sedan några decennier en lagenlig religionsfrihet, och jag lämnade denna församling när jag uppnått myndighetsålder och därmed fick lov. Jag har ett brinnande intresse för kultur- och religionshistoria och älskar att besöka gamla kyrkor. Men även om jag inte tillhörde dåvarande statskyrkan kunde jag ändå uppleva det fantastiska i att jag faktiskt som medborgare var delägare i detta levande kulturarv. Häggs tanke var att staten (med mina ord) borde gå med på separationen, men strunta i bodelningen. Detta genom att behålla kyrkobyggnaderna som rättmätigt borde tillhöra staten och svenska folket som en del av vårt kulturarv. Istället skulle Svenska kyrkan, och vilket annat trossamfund som ville (även ickekristna), kunna leasa kyrkobyggnaderna för sina aktiviteter. Detta låter idealt i mina öron, jag är inte främmande för kapitalistiskt tänkande i sig, och skulle dessutom främja religionsfriheten. Men så blev det alltså inte. Vi behöver idag inte visa medlemskort för att besöka kyrkorna, men tillhör vi inte "rätt" församling (eller som jag står utanför) så kan vi heller inte njuta av delägarskapet. Historiskt skulle det dessutom vara rättvisare att återlämna de fantastiska domkyrkorna och myllret av medeltida sockenkyrkor, inte minst i Skåne, till Katolska kyrkan som brutalt och våldsamt blev berövade dessa av Gustav Vasas "riksenande" regim. (Men då skulle det bli ramaskri i de lutherska leden, jag lovar.) Hur skulle ni själva känna er om de statliga inkassotorpederna bröt sig in i era hem, med ett basebollträ och ett vänligt leende, beslagtog era hemdatorer för att därefter skänka dem åt Sverigedemokraterna för att de skulle användas i deras politiska verksamhet? (Jag sätter här inga likhetstecken mellan Sd och Svenska kyrkan, det var bara en drastisk liknelse).

Jag börjar från "toppen". Det finns psykologisk-filosofiska tankar om att kulturella och andliga behov ligger överst på den mänskliga behovsstegen. Mer primära behov som mat och omvårdnad är enbart förutsättningar för detta. Jag gillar tanken skarpt. Men även här ska vi berövas vår äganderätt. Jag är född 1972. Under hela min skolgång hade vi en statlig enhetsskola med målet "En skola för alla". Självfallet finns det ingen utopisk och perfekt praktik, men tanken tycker jag likväl är god. Trots friktioner, byråkrati och godtycklighet hos personer i maktställning ser jag det ändå som en dröm jämfört med dagens situation. Först kom kommunaliseringen; fattiga och välbärgade kommuner fick ta hand om skolorna "på lika villkor". Den solidariska tanken upplöstes snabbare än sovjetdiktaturen. Vi ser idag en skrämmande marknadskonkurrens på skolans område. Extrema religiösa sekter och "klassmedvetenhet" uppifrån och ner för blivande "brats" i marknadsfundamentalistiska indoktrineringsutbildningar är inget mer än man kan vänta av "friskolorna" (som vi som skattebetalare ändå tvingas finansiera, trots att vi saknar insyn, ägande- och medbestämmanderätt). Den svenska läroplanen (jag är själv utbildad lärare) urholkas; integration och utjämnande vänds i sin motsats.

Så kommer vi längre ner på vår medborgerliga och mänskliga behovskedja. Sjukvården privatiseras och hamnar i marknadskrafternas händer. För marknadsliberaler kan det låta perfekt. Jag ställer mig tvekande. Tanken om de fria marknadskrafterna är en hypotetisk teori, att jämställa med exempelvis den kommunistiska om det klasslösa samhället. Inga av dessa välvilliga teorier har än så länge lyckats fullt ut i praktiken, därför anser jag det riskabelt att chansa. Än så länge har den privata sjukvården i konkurrensens namn varken lett till bättre eller billigare vård. Tvärtom. "Kalla fakta" på TV4 har visat att vi ska sopa rent framför egen port innan vi belåtet (på gamla meriter) ska peka finger åt USA:s klassmässiga sjukvård. Och framför allt: vi saknar medägandeskap, och därmed insyn och inflytande, i detta nya svenska sjukvårdssystem.

Som ett lokalt exempel skulle jag kunna avslutna med den sista, spruckna, länken i den mänskliga behovskedjan: AB Vin & Sprit. Att spriten är den fattiges och hopplöses sista tröst är knappast kontroversiellt. Ska vi låta lokala lantbrukares och den svenska statens gamla ansvarstagande verksamhet bli en mjölkkossa (nåja, mjölk och mjölk) åt multinationellt profittänkande? Och även här förlora äganderätt och livsviktigt inflytande? Missförstå mig rätt; jag vill inte stänga dörren för omvärlden, tvärtom. Fast på jämlika villkor. Jag skulle kunna göra listan mycket, mycket längre. Det tjafsas mycket om Odells eventuella avgång. Men glöm inte att privatiseringar och utförsäljningar tillhör Alliansens absoluta agenda. Och framför allt att det var Bodström och socialdemokratin som låg bakom utförsäljningen av Telia (som Ohly gick med på) ... (tänk att bli bestulen något och tvingas betala tillbaka till andra till överpris). När socialdemokraterna återtog regeringsmakten efter de borgerliga 1994 fanns inte ens tanken på att återsocialisera medborgerlig egendom. Och den lär inte komma tillbaka. El, tele och annan infrastruktur ska tillsammans med skola, vård, annan omsorg och t.o.m. andlighet och kulturarv berövas dig som medborgare. Historiskt är detta ett strukturellt fenomen som händer med intervaller av många hundra år. Och som tar f-n så mycket längre tid att återta. Jag älskar TV-serien "Sopranos" och sörjer att den tar slut för evigt nu. Säga vad man vill, Tony Soprano och hans kumpaner gav sig i alla fall enbart på småkriminella i samma liga, men skulle aldrig ge sig på de basala mänskliga behoven som mat för dagen, vård, skola, kultur och andlighet. Från (ärligt) högerhåll har det pratats om att människan är "egoistisk av naturen". Jag köper det. Vem känner inte igen rabalder på arbetsplatsen där en oförlåtlig person råkat låna "min stol", eller ännu värre ens egen kaffemugg, låt vara om det bara handlat om fem minuter? Denna personliga kränkning kan infektera stämningen så att personerna i frågas dagisbarn skulle skämmas ögonen ur sig. Men när det handlar om betydligt större saker, som de ovannämna, och som man kanske aldrig någonsin får tillbaka så länge planeten existerar, reagerar få. Det är dags att börja göra det. På allvar. Detta måste ske utomparlamentariskt (Odell, Ohly och Bodström som sagt, lita aldrig på vallöften). Jag efterlyser en folkrörelse som bildar opinion mot avregleringar, privatiseringar och utförsäljningar av Din och Min egendom med påföljande insyn och medinflytande. För mer lär det bli. Rätt till egendom står ju inskrivet i de mänskliga rättigheterna, försvara dina egna sådana som medborgare. Jag tänker själv inte starta upp denna folkrörelse, men för andra som ärligt tänker både på sig själv och på andra skulle initiativet kunna kalla sig något i stil med "Rör inte min egendom!" Jag lovar att gå med!