Detta är en personlig blogg. Ingen politisk blogg, naturblogg, musikblogg eller nåt sånt. Att den typen av teman dyker upp titt som tätt är för att det är saker som upptar mina tankar och mitt sinne. Mycket festival i somras, mycket politik nu i valspurten. Typ. Hittar jag på nåt skoj med mina kompisar skriver jag om det. Då blir det Klubben För Inbördes Beundran. Av noll och föga allmänintresse. Men förhoppningsvis kul att läsa för de som var med.
När jag läser andras personliga bloggar reagerar jag ofta starkt på att nära och kära "hängs ut". Som oförstående eller svikare. Ju närmre personen står bloggaren desto värre. Och det är ju helt förståligt. Ju mer känslomässigt intim man är med en person, desto mer reagerar man. I regel på rena skitsaker. Så är det självfallet för mig med.
Jag försöker ha en policy i min blogg att jag aldrig är negativ mot personer i min närhet. Såna tar jag bara upp positiva grejer med. Resten håller jag för mig själv. Jag har själv, tillsammans med en massa andra vänner, blivit framställd som en hemsk människa i bloggsammanhang. Jag fattar inte riktigt hur folk tänker som lämnar ut bekanta. Även om de känner sig besvikna på dessa så angår det inte resten av världen. Och det är ju faktiskt där bloggar hamnar. World Wide Web.
Däremot bangar jag inte ett dugg för att kalla statsministern för "fähund" eller "råtta". Varför då då? För att han är statsminister såklart! Det ingår i leken. Och har inte ett dugg med karma och sånt att göra. Satir är inget nytt. Eller råa tillmälen om makt och överhet. Pilar riktade mot makt och överhet. Det har sannolikt funnits lika länge som det funnits de som hamnat "ovanför" de andra i människoflocken. Romarna var mästare på att smäda maktens män och (dess) kvinnor. Som verkligt perversa typer att förlöjliga och skratta åt. Ty det kunde man knappast göra offentligt. Medeltidens gyckel över den andliga överheten är underbart burlesk. Få de medeltida texterna som Carl Orffs Carmina Burana bygger på översatta! Renässansens råa rabulism! 1600- och 1700-talens sånger, pjäser, noveller, romaner och smädesskrifter! Som gled ihop med filosofin och betraktades som nödvändiga beståndsdelar i skapandet av demokrati!
Där är vi nu. Genom 1800- och 1900-talen in i det nya årtusendet. Demokratin är inget självklart. Det är en kamp vi måste föra hela tiden. Och den folkliga "hetsen" och smädandet underifrån är fortfarande lika nödvändigt. Och roligt (även om jag själv kanske inte är särdeles lustig) att ta till sig eller ägna sig åt. Skillnaden idag är att satiren är så jävla mesig och rumsren jämfört med tidigare i historien! Jag vågar själv inte höja ribban så mycket som jag skulle vilja när jag i min ilska spyr min galla över tangentbordet! För att debattklimat och god sed förbjuder! Och i det ligger en allvarlig fara! En demokratisk fara! Men fan i mig även mot god sed och moral!
Rullan går på Reinfeldts vind
Kjolar upp och kuken in!
Amen!
You can take away the power
Your finest hour
It's when you laugh in their faces
(RJD)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar