Fläskfilé i grädde, klyftpotatis och lättöl. Godare blir det aldrig. Inte som oväntad lunch på jobbet. Och inte annars heller. Det gäller att vara på plats på jobbet när Intresseföreningen har möte. Hann t.o.m. med en liten bit tårta till kaffet innan jag slutade.
Fast nog behöver man rejäl mat när man jobbar hårt: crepar krukor, hänger upp girlander, pyntar granen och allmänt julpyntar och -städar. I den mer sparsmakat stilrena 20-talslägenheten och den mer flashiga 50-talslägenheten. En apelsin på bordet i den förstnämnda till åminnelse av att familjen fick varsin apelsinklyfta just vid jul. I den senare mer folkhemska lägenheten en juleduk på radioapparaten under Per Albin .
Det är trevligt med en chef som berättar att hon saknade näsdukar när hon såg Les Misérables i Malmö nyligen och att hon blir helt till sig av röda fanor. Jag svarade att jag reagerade exakt likadant när jag själv såg den i Malmö för ett tiotal år sen: Då, är det dags att börja gå mot en morgondag!
På vägen till bussen hade jag intressanta diskussioner om karma och positivt tänkande med min trevliga jobbarkompis. Som jag ska fortsätta julpynta med imorgon. Fast då får vi nog klara oss på en rejäl frukostbuffé.
Väl hemma bidde det tacos med habanero-kryddmix. Medan jag lyssnade klart på Med Stalin som gud av Magnus Utvik. En mycket svår bok att slita sig ifrån. Man sögs in i den. Som i en destruktiv sekt. Nu dricker jag kaffe med vispgrädde och lyssnar på Scorpions nya Comeblack. Med själlösa nyinspelningar av gamla goda (men lite väl förutsägbara) hits och covers på gamla goda hits som jag inte hunnit fram till. Därvid ber jag att få återkomma.
Lite bloggande innan jag lägger mig med ett seriealbum. Ny dag imorgon. Och nytt vardagsmys. Som är det enklaste. Som är det svåraste (för att parafrasera Berthold Brecht).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar