*knaster* Byter Paul Simons självbetitlade från 1972 mot Marianne Faithfulls sju år nyare Broken english. Kärlek. *knaster*
Två loppisfynd på LP från förra helgen. Mother and child reunion....Me and Julio down by the schoolyard....The ballad of Lucy Jordan....Working class hero....Why d´ya do it.... Defintivt hög klass. Arbetarklass. (Hur "hög" ska avläsas låter jag vara obesvarat.)
Måste börja städa. Och då åker stiftet av. När folk har frågat efter bra "städmusik" har jag tidigare svarat "Anvil!" och tyckt att jag varit superfyndig. Fast då har folk inte fattat skämtet (kanske lika bra!) samt aldrig hört talas om Anvil. Nu känner alla till dem och kommer på samma skämt. Då lägger jag av.
Nu vet jag. Jag lyssnar på The Pogues på Spotify. Det är bästa partymusiken som man inte kan sitta stilla till.
Mår inte bra när jag ser låtlistorna från Malmö igår. Tänker inte ens nämna dem. Fast jag hade en ännu mer oförglömlig torsdag. Vad är väl Knopfler och Dylan mot Kondrup och Yannick?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar