Silverkula (111111)

Fullmåne. Sömnlös natt. Klarvaken. Åter kallade hon ut mig till sitt tempel. Mångudinnan.

Fältet var alldeles förtrollat. Som en kupol med moln som enorma bomullstussar. Vita. Röda. Skära. Blå. Som började nere vid ängen och sträckte sig upp mot himlen. Snurrade runt, runt, runt. Som en karusell. Jag blev yr och även magen blev som bomull.

Där uppe allra överst flög hon fram. Som en gnistrande komet. Som en starkt lysande kanonkula av silver. Trängde igenom molnen i en hisnande fart. När hon mötte den svarta natthimlen var skenet bländande för ögonen. I ett majestätiskt släptåg under och bakom sig följde en ensam stark stjärna. Drottningen med sin tärna. Himladrottningen. Med ett sprakande halo i regnbågens färger som krona.

Popplarna reste sig som katedraler mot himlen. Från sjön steg ånga och rök. Ängladans över skogsdungen. En flock sjöfåglar smattrade som en helikopterpropeller över sjön.

Kanske är jag en varulv ändå? Kanske slutar jag genomborrad av en silverkula? Fast silverkulan var ju hon - Mångudinnan.

Allt var magiskt. Förtrollat. Overkligt. Det slog mig att det nu var 11-11-11. Men jag är inte vidskeplig. Jag är ingen drömmande romantiker. Jag är rationell. Strikt vetenskaplig. När jag inte drömmer mitt i natten....