Jag åkte ner och hem med Kvarnbys styrelseordförande Micke Persson från Vänsterpartiet i Kristianstad. Som dagen till ära höll inledningstalet. Hela upplägget består av smärtsamma "krockar". Flera seminarier hålls samtidigt i olika salar och med olika teman. Jag började denna lördag med: Rätt till utbildning - skolan, makten och framtiden.
Kerstin Eldh, folkbildare, menade att skolan ska vara en motpol till den kommersiella världen. Skolan måste få kosta och ha hög personaltäthet. Det är ju faktiskt eleverna i skolan som är vår framtid. Lärare ska inte bara lära av varandra utan även av elevernas egna unika erfarenheter och tankar. Hon citerade Karl Marx med orden "uppfostraren måste själv uppfostras".
Rossana Dinamarca, Vänsterpartiets utbildningspolitiska talesperson, talade sig varm för en verklig skola för alla. Dagens borgerliga skolpolitik är segregerande och sorterande med elitisering redan på grundskolenivå. Skolan är en klassfråga och alla har rätt till utbildning. Skolan ska bryta klass- och kunskapsskillnader. Inte spegla samhället utan förändra. Hon betonade vikten av allmänbildning, äver för yrkeselever. Skolan ska inte bara producera arbetskraft utan även samhällsmedborgare. Undervisningen måste vara relevant för eleven: "When children have interests education happenes". Skolan ska hänga med v.d.g. teknik och forskning. Resurserna ska dit de är ämnade. Det "fria skolvalet" är inte fritt alls. Hon påminde om hur hon blev utskrattad av borgarna och Jan Björklund som nu själv blev utskrattad för sina ord: "Det är inga som startar skolor för att tjäna pengar!"
Elisabeth Hellman, specialpedagog, menade att skolan åter måste bli en unik mötesplats för alla elever. Vilket kan motverka förutfattade meningar och ha en demokratisk funktion. Hon uppmärksammade gifterna vi utsätts för och talade för en aktiv kamp mot kemikalieindustrin vilken kan ligga bakom ökningen av diagnosticerade "bokstavsbarn". "McDonalds-effekten" med sina snabba tryck på datorn måste motverkas. Eleverna behöver mer stillhet och tid till reflektion och samtal. Skapande och kreativa inslag är viktiga och läxor ska göras i skolan. Det ska finnas minst två pedagoger i klassrummet för att möta alla och ta hand om elever som "ballar ur". Det är dessutom ett för stort glapp mellan den pedagogiska forskningen och de verksamma i skolan. Lärare måste ta till mer "civil olydnad", ta makten i skolan och satsa på det som är viktigt. Inte bara ta order uppifrån. Elever ska ges självförtroende och våga kräva sin rätt i samhället och livet. Fakta och reflektioner måste gå hand i hand, redan små barn behärskar detta. Idag är det snarare tal om "kunskap", disciplin och poliser i skolan.
Olle Holmberg, f.d. statlig utredare på skolområdet och f.d. rektor på Malmö Högskolas lärarutbildning, ansåg att vi ska betrakta elevers texter, filmvärld, lekvärld o.s.v. med samma allvar som när man analyserar en dikt (Holmberg är litteraturvetare i botten). Dagens ungdomar är annorlunda än de på 50-talet som Björklund vill tillbaka till. De är socialiserade på ett annat sätt. Hur ska man idag motivera dessa och förändra skolan? Lärarna måste få tillräckligt med utrymme och inflytande. Statliga standardlösningar funkar inte för alla. I USA kallas det "konceptslavar" när någon utifrån tänker ut konceptet. Han njöt när en lärare från Klass 9:A, en serie han menar visar ett förakt för lärarkåren, fick 0 poäng i På spåret. Beträffande fakta och kunskaper måste det vara i "rätt perspektiv", med hänvisning till "faktakunniga" personer som Anders Breivik.
Även publiken fick plats och ord. Om "segregationens möjligheter" (att utgå från varje unik förutsättning då "en skola för alla" i nuet enbart är en vision), lärare som "aktivister" och "röda rebeller", vikten av kunskap om arbetarrörelsens historia, olika modersmål i klassrummet, mobilisering av föräldrar, trötta lärare med dåligt självförtroende m.m. En i publiken var besviken för att inget händer. Snarare är det "ett steg framåt, två steg tillbaka". Han hade själv "blivit utbildad av Caligula(!)" och ångrade inte sitt engagemang i 68-rörelsen (då skolan var mer framåt än idag).
Efteråt satt det fint med en pizza. Tack, Rickard!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar