Visst är det underbart när man själv och älsklingen kommer exakt samtidigt? Fantastiskt! Sagolikt! Jag låg och lyssnade på Jan Guillous nya "Ordets makt och vanmakt" som ljudbok och var mitt inne i åsiktsregistreringen av olika sorters "kommunister" (och ibland "syndikalister" eller "illegala" republikaner). Exakt samtidigt ser jag min älsklingsskribent Åsa Linderborgs sprillans nya Aftonbladet-artikel i ämnet. Jag funderar över om jag själv har fått någon slags special-kommunist-beteckning när jag registrerats (vilket jag har blivit, jag har både fått kopior på min akt och träffat en SÄPO-gubbe)?
Men mest reflekterar jag över att lyssna på en författaruppläsning. I synnerhet av malliga Guillou. Det ger verkligen en extra dimension och krydda. Själv brukar jag läsa mina bloggar högt för mig själv innan jag publicerar dem. Och märker hur mycket bättre de blir! Rytmen! Tonfallet! Åååååååh!!!! Fantastiskt! Underbart! Sagolikt! (De tre adjektiv jag har märkt att jag använder mig mest av, med risk för en viss tjatighet...)
Guillous journalistiska "saga" ska bli intressant att följa. Jag försöker plöja igenom hans publicerade bokproduktion och jag har inte särskilt mycket kvar. "Stora Machoboken" och sånt vet jag inte om jag är så intresserad av. Romanerna är jag färdig med. För ett tag sen "avverkade" jag de riktigt tidiga böckerna: "Om kriget kommer" och "Det stora avslöjandet".
"Om kriget kommer" är ett intressant grepp jag inte känner till tidigare inom svensk litteratur: dagsaktuella journalistiska skriverier kombineras med en kontrafaktisk ("tänk om om ändå vore om") historieskrivning. Den unge vapenfixerade/säkerhetspolitiskt intresserade maoisten Guillou skriver högst intressant om de rasistiska staterna i södra Afrika. Och hur svenskt bistånd i själva verket hjälper imperialismen och cementerar de (ny)koloniala förhållandena. Samtidigt har Sverige världens starkaste flygvapen (eller var det näst starkaste efter Israel?). Varför inte använda detta i stödet till befrielserörelserna i Angola, Mocambique, Namibia, Rhodesia, Botswana och Sydafrika?
"Det stora avslöjandet" är väldigt speciell. Den även här väldigt unge Guillou visar upp en sida jag inte riktigt förknippar med honom: riktigt burlesk humor som får mig att skratta högt! Mina tankar fördes till både Hasse Alfredson och Douglas Adams "Liftarens guide till galaxen"! Sarkasmer ljuva som orgasmer!
"Hamlon", som jag också nyligen fick undanstökad många år efter Hamilton-sviten, gav mig en lättnandets suck. Den korta storyn om "pensionerade" Carl Hamilton i Californien är ganska intetsägande. Däremot är det intressant hur Guillou efteråt berättar om tillkomsten av denne superhjälte. Jag har aldrig riktigt klarat av denna överdrivna övermänniska. Hans totalt orealistiska kunskaper om vin och musik (när han dessutom själv inte sysslar aktivt med något av detta). Dessutom i kombination med hans fysiska superhjältekrafter. Men nu fick man reda på att Hamilton-idén hade ett väldigt speciellt grepp: ingen vardagstrist hjälte som har problem med vikten eller kontakten med sin dotter (en pik åt Mankell?) utan en 1800-talsromanhjälte! Kombinerat med riktig och vass journalistik! Och det är ju trots allt lite originellt ändå!
Jan Guillous alter ego i romanerna är självfallet Erik Ponti. Med en intellektuell skärpa och salongssmarthet som inte går att ta miste på. Man kan riktigt se det självbelåtna leendet!
Den av Guillous böcker jag läst med mest glädje är nog ändå urvalet av krönikor i Aftonbladet. Jag måste ta och läsa Åsa Linderborgs dito. Jag är inne på min 27:e bok av Guillou. Av Linderborg har jag bara läst två: hennes doktorsavhandling och hennes roman. Nu får jag även ge mig in på hennes krönikor. Som jag i och för sig tidigare redan läst i Aftonbladet. Med stor glädje!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar