Monster och en Mäster

Världen kryllar av vanföreställningar. En av de vanligaste i vårt eget land är att barn tror på monster. Men det är inte sant. Barn vet att monster bara finns i fantasin.

De som tror på monster är de vuxna. Det är dock barnen som monstren kommer och tar. Monstren kan se olika ut. Men de har ett gemensamt kännetecken: de har alla en kuk mellan benen. Det är denna som driver dem.

Jag glömmer aldrig häxpaniken i samband med dagispedofilerna på 90-talet. Hur manliga bekanta till mig blev nekade jobb inom barnomsorgen. Så lugnade sig läget lite. Så kom mordet på Engla. Och paniken utbröt igen.

Denna panik är inte sund. Eller nödvändig. Inte på något sätt. Den är sjuk, frätande och livsfarlig. Den leder till misstänkliggörande. Till mord och misshandel. Inte bara misstänkliggörande av män inom barnomsorgen utan av män överhuvudtaget. I parken. På bussen. Och värst av allt: i hemmet. I Wien dök Monstret upp ur källaren. Vem vet vad som händer när barnet lämnas ensam hos pappa? Eller hos mammas nya kille?

På 90-talet uppstod de sjukliga vanföreställningarna om nätverk av pedofiler som slaktade barn i satanistiska ritualer. Vansinniga idéer auktoriserade av professorer. Här i trygga Sverige med sin jämställdhet, sina velour-pappor som tar pappaledigt och sina daghem åt alla. Det är i idyller man trodde var trygga som Monstren dyker upp. Det vet vi alla. Det har vi sett på film. Det har vi läst i böcker. Och inte minst i kvällstidningar.

Michael Jackson hade enligt den psykiatriska "expertisen" "pedofila drag" eftersom han var fascinerad av leksaker och cirkusar. Själv är jag beredd på att själv betraktas som en latent pedofil varje gång jag bloggar om Mumintrollen. Det är sjukt och ohållbart. Jag älskar inte bara barnkultur och att leka med barn. Jag älskar barn. Fysiskt. När jag lekt med syskonbarnen eller jobbat på fritids och ungarna bokstavligt klängt på mig. Underbart! Det har naturligtvis inget med pedofili att göra. De som verkligen har psykiska störningar är de som inte älskar barn.

Men barn och sexualitet är inget onaturligt. Inte ens något avvikande. Och även riktigt små barn har en egen sexualitet. Detta är vetenskapliga fakta. Men när man hävdar sådant vet jag att man riskerar att anmälas. Men det måste sägas ändå. Vem har inte hört kvinnor stolt berätta att ammandet ger dem rent sexuella känslor (flera mammor som läser detta har säkerligen upplevt det själva)? Gör detta dessa mammor till pedofiler? Självfallet inte!

Det är helt och hållet en genusfråga. Det är männen som förhindras att bli "naturliga" omhändertagare av barn. Inte bara för att kvinnorna inte riktigt vill släppa sitt kanske enda historiska monopol. Utan av rädsla. Rädsla för att någon man vill beskydda blir utlämnad i mörkret. Mörkrädslan. Det är i mörkret Monstren uppstår. Pappan som vet med sig inte själv vara pedofil ser potentiella pedofiler i andra män. Och vi är fast i en mardröm där alla ser Monster i varandra. Och jag tror inte att man bör underskatta projektion: det största Monstret är kanske det man är rädd gömmer sig i sin egen själs djupaste mörka källare?

Denna bloggen handlar inte riktigt om verkliga pedofiler utan om Monster. De som finns i fantasin. Människor som begår övergrepp ska självfallet straffas och/eller vårdas. Och mycket personal inom barnomsorg, skola, fritids- och idrottsverksamhet förebygger övergrepp. Men vi får aldrig vara rädda att lämna varandra ensamma med varandra. Vi måste övervinna vår mörkrädsla. Monster finns bara i fantasin. Försök inte lura i era barn något annat!


Anna Ekelunds modiga krönika i Aftonbladet borde läsas och begrundas av alla.

Monstertigrar

På begäran av medborgare Kress hyllar jag en Mäster på dennes dödsdag! Med en låt jag tycker passar in! Jag får riktig lust att titta på "Rännstensungar" där Cornelis verkligen tillåts framstå som en som bara SKA ha en massa ungar klängande på sin magnifika lekamen!

MästerC