Min lilla systerdotter Essie ritade en teckning idag. Jag trodde att det var Smilkatten i Underlandet. Men hon sa att det var Djävulen. Med eldgaffel och allt. Jag blev riktigt rörd i mitt metallhjärta! Som ni ser har hon själv en riktigt diabolisk uppsyn! God bless the children of the beast! \m/
Fast hon tjatade efteråt om att jag skulle gå med henne och storebröderna till lekplatsen. Vilket jag inte hade minsta lust till efter ett par timmars promenad i Olofström. Precis då dök syster Emma (deras mamma) upp som en räddande ängel och körde hem dem. Pust! Ungdjävlar och änglar behöver balansera varandra!
Jag såg "Änglar och demoner" med min ömma moder och hennes make i helgen. Jag blev duktigt besviken. Först hade jag planerat att se den på bio eftersom jag trodde att det skulle vara en massa häftiga och snygga miljöer från Vatikanen. Det var det inte. Det var som en B-action. Riktigt usel. Dessutom är den svårbegriplig för de som inte läst boken som är betydligt bättre; förklarande och med ett visst budskap.
Dan Browns böcker är tjatiga med samma berättelse i olika miljöer. Dock hyfsat spännande. Är man, vilket jag definitivt är, intresserad av symboler är det svårt att slita sig (deckargrejerna och jakterna tycker jag är ointressanta). Filmen "Änglar och demoner" hade ett krystat försök att få fram ett slags budskap: att vetenskap och tro inte behöver kriga utan kan hålla varandra i handen. Den unge tolerante änglalike prästen stod för detta mot de gamla förstockade och maktgalna kardinalerna. Pinsamt onyanserat, men vad ska man vänta sig? Boken går ändå lite mer på djupet.
I "Da Vinci-koden" demoniseras, förvisso reaktionära, Opus Dei som en jättehemsk och skum gruppering. I "Den förlorade symbolen" framställs Frimurarna i väldigt positiv dager som värnare av tolerans och kristna värden. Lite pendlar det dock ändå i Browns universum.
Jag vill istället (ännu en gång) lyfta fram Umberto Eccos "Foucaults pendel", Dan Browns definitiva föregångare från 80-talet. Fast eoner bättre, intelligentare och roligare. Lite mer krävande, men betydligt mer givande. Fast som lättsmält, småspännande förströelse (dock humorlös) funkar Dan Brown.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar