Mums! Mätt på minestronesoppa efter badet! Har några kilo pulverminestrone som nödproviant, haha. Kryddar man till det lite extra blir det riktigt gott. Mättande med all pasta. Och vackert bronsfärgat. Frågan är om minestrone inte kommer på bronsplats efter peking- och gulaschsoppa?
Kollade på Jonas Gardells "Åh, herregud!" på SVT Play när jag slevade i mig soppa. Näst sista avsnittet, snyft... Jag gillar serien skarpt. Både som historielektion och för att de stora frågorna ställs. Ikväll handlade det om Kärlek och Hat. Försoning eller Hämnd. Saker jag själv funderar mycket över.
Några välkända verser från det amerikanarna brukar kalla "The Book of Love":
"Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion" (Ps 137:1)
When we remember Boney M....
"Babylon, du förstörerska, lycklig den som får vedergälla vad du har gjort mot oss.
Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan" (Ps 137:8-9)
Hårda bud i Mellerud, som badvakten sa på arombastun ikväll...
"Drömmer du om huvuden som ligger i en korg, vill du sätta upp galge på Gustav Adolfs Torg?" sjunger Mikael Wiehe av en ren tillfällighet just nu...
Vad är att föredra? Öga för öga, tand för tand eller att vända andra kinden till? Är det alltid rätt att förlåta? Kan man förlåta utan att glömma? Måste målet alltid vara försoning?
När jag känner mig förorättad blir jag förändrad. Den Svarta Fén sätter sitt trollspö på mig. Vargen i mig vaknar. "...när jag ställs inför ett svek, då blir jag hemsk, då vill jag skåda hjärteblodet!" som Björn Afzelius sjöng. Och just sån blir jag. Jag vill med glädje förgöra svikaren eller förövaren. Med kolsvarta pupiller i mina eldsprutande ögon. Armarna och pek- och lillfingrarna utsträckta i en satanisk förbannelse.
"Hämnd smakar sött i munnen, men bittert i hjärtat" sa Errol Norstedt (alias allas vår Eddie Meduza) i en intervju strax före sitt frånfälle. Och sannare än så kan det nog inte bli.
Kanske är försoning det bästa ändå? Att glömma, eller åtminstone skita i det skedda, och gå vidare? Det finns få saker jag irriterar mig mer på än långsinta människor. Bittra, buttra surpuppor med taggarna utåt. Såna som kan infektera det gladaste sällskap. Alla säger och gör skit. Men man förändras ju. Både humöret och man själv som människa.
Men oförrätter kräver nog sin preskribtionstid. Åtminstone för mig. En oförrätt innebär våld på rättvisan. Risken finns att man tror att man är förlåtande när man i själva verket är feg.
"Hej hören I kristna herrar
Som bonden i bojor slog
Det gisslet som ryggen ärrar
av det har vi väl fått nog?
Väl månde allt folket gråta
Som haver herrar som I!
Väl månde vi er förlåta
men aldrig förglömma vi!"
(Cornelis Vreeswijk)
2 kommentarer:
Hårda bud i Mellerud ja, hehe, en klassiker! Log riktigt gott när jag läste det :)
När det gäller hämn och svek är jag nog lite konvex. Förr skulle jag på rent fanskap göra dubbelt värre tillbaka (intalandes om att jag mådde bättre av det), sen var det några år där jag var inne i en extremt konflikträdd period. Om någon gjorde mig illa så gick jag bara därifrån med svansen melan benen och vände andra kinden till. Nu tror jag att jag är en blandning av kindvändandet och vuxen lust till smärtfri försoning. Jag försöker i alla fall, till en viss gräns, att ifrågasätta och diskutera, lugnt, innan jag eventuellt tänder elden i helvetet eller går där ifrån.
Jag tror att det ligger en stor styrka i att behålla lugnet. Vilket är skitsvårt. Men ger ett övertag.. :-)
Skicka en kommentar