Kerstin Thorvall har lämnat oss. Hon fick dock leva ett bra tag, kärringen. 84 år. Och bjuda på sig själv. Bjuda oss. I mitt syndaregister står antecknat att jag inte läst så många av hennes böcker. Men de jag har läst har varit underbara. Som den fina skildringen "När man skjuter arbetare" som belönades med Moa Martinsson-priset 1993.
Jag minns henne mest som krönikör och debattör. Och provokatör får tilläggas. För visst blir folk, sjukt och vansinnigt nog, provocerade av att en dam i 80-årsåldern skriver eldigt om erotik och älskog? Om dans med mycket unga latinska män i Karibien? Kerstin Thorvall bajakade livet. På ett sätt som fick mig att älska henne mer än de allra flesta pretentiösa och livlösa kulturpersonligheter.
Jag tänker på när hon i Ordfront Magasin för några år sedan ifrågasatte de obligatoriska skolresorna till Auschwitz. Vi har etniskt förtryck idag där barn drabbas. Varför inte resa till Gaza eller Västbanken istället? Självfallet blev det ramaskri och drevet drogs igång. Jag hejade på Kerstin. Hon var en ytterst modig kärring. Och levnadsglad. Dessutom en fantastisk illustratör. Vem minns inte illustrationerna till "Kalle Blomkvist" (den riktige, inte han i "Millenium")?
Nu dansar hon vidare! I sambatakt, vickande på höftpartiet! Eller är det rumba?
Dansa I Frid, Kerstin Thorvall!
2 kommentarer:
Kerstin var en av mina tidiga förebilder!!! Och bara att ha skrivit en bok som heter "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" borde ge en en guldstjärna i himlen! :)))
Guldstjärna i sjunde himlen! Bara titeln får mig att le! Får se detta som en kick att börja kolla upp hennes verk! Vilket blir en hel del då hon har hållit på ett halv sekel! :-D
Skicka en kommentar