torsdag 22 april 2010

Pedagogiskt korrekt


"All pedagogisk konst är dålig konst. All god konst är pedagogisk."

Ett väldigt målande (!) citat av "konstnärernas konstnär" Lennart Hellsing som kom upp i kvällens avsnitt av "Debatt", där den nymoralistiska och "ängsliga" svenska barnlitteraturen av idag diskuterades.

"Ängslig" här innebär verkligen inte att personerna i barnböckerna stirrar omkring som Filifjonkan. I själva verket är det så långt ifrån Mumindalen man kan komma. Tillrättalagt. "Skyddande". Ett skrämmande eko av den oskarianska eran, d.v.s. vår egen viktorianska. Fast många gånger värre. Den kontnärliga friheten offras på beskedlighetens altare. Förläggarna censurerar tobak, alkohol, fula ord och allt som kan föra tankarna till sex och icke perfekta familjeideal. Fabliska sjödjur måste bära flytväst. Socialstyrelsen har full kontroll. Detta är inte pedagogiskt. Det är att lura alla barnen att det inte finns en verklighet utanför barnsängen. Lille Nemo syns åter somna gott i Morfei armar bland sina ullegulliga snuttedjur. Ingenting förklaras. Ingenting får problematiseras. En dikotomi mellan vuxenvärlden och barnvärlden fabuleras och fabriceras. Vuxna skriver, eller tvingas skriva, barnböcker för de vuxnas skull. För att det är enklast så. Att blunda för verkligheten. Och barnböckerna blir menlösa och meningslösa.

Socialprusseluskorna skulle förfäras av den rökande, drickande, idegående anarkistiska Muminfamiljen som tar dagen och stunden som den kommer. Men som samtidigt kan lära oss vad empati, värme och omtanke innebär. Detta är pedagogik.

Efteråt tittade jag av en händelse på dockfilmen "Muminpappans ungdom" som tillsammans med "Muminpappans bravader" bygger på Tove Janssons underbara bok "Muminpappans memoarer". Dessa polsk-finska dock- och filtanimationer är otroligt vackra i sig. Men berättelserna och personskildringarna från Mumindalen är vackrast. Muminpappan växte upp på Hittebarnhuset där han i Björklundsk anda fostrades att stå i givakt av sippa kvinnliga hemuler, riktiga prussiluskor. Han stod inte ut utan rymde kvarlämnande ett brev: "Hej då från ett Mumintroll som inte är som andra."

Ute i världen, som sken upp på ett helt nytt sätt för honom, sprang han på en massa udda (och vem vill inte vara udda?) eminenser. Som båtbyggaren Fredriksson, Råddjuret (han hette så för att han "råddade", alltså fnattade omkring och ställde allt över ända) och Joxaren. Sjösättningen av flodbåten Havsorkestern var problematisk eftersom ankartrossen hissades långt uppe på land. "Joxaren gjorde ingenting. Han var född lat och obekymrad. Lite som Snusmumriken." Sån var han. Inget moraliskt fördömande. Gigantiske dronten Edward råkade ofta trampa ihjäl folk med sina stora "ömtåliga" fötter. Vilket ju inte var kul för honom då ju begravningar kostar pengar. På båten lyckas de till sin fasa fiska upp Hemulens moster. Hon kommer att styra och domdera som på Hittebarnhuset: "Det var bedrövligt. Morgonen började med gymnastik. Hemulens moster var på förintande gott humör. Hon satte oss genast i arbete och förbjöd Joxaren att röka och oss alla andra att dricka kaffe. Där försvann äventyret och friheten." Men ett gäng klippdassar närmade sig båten och kom till besättningens undsättning! "Jag kan absolut inte tillåta att ni kommer och stör våra lärorika lekar!", hojtar satmaran. Men klippdassarna undanber sig den typen av pedagogik och vräker henne över bord och för henne bort. Freedom, perkele! Äventyret kan fortsätta!

Excentriska figurer. Tankarna förs till Gorkijs barn- och ungdomsskildringar och dennes "universitet", d.v.s. det han i praktiken lärde sig ute i världen. Detta är pedagogik. Man förstår varför Muminpappan senare i livet har sånt bekräftelsebehov och en drift att ge sig ut på nya äventyr.

Sagor är för både stora och små. Jag blev nyligen klar med den fantastiske berättaren Salman Rushdies "Harun och Sagornas Hav". Trivsam och rolig som lättsamt sagoberättande. Men riktigt irriterande då jag utgår från att den innehåller en massa subtil politisk satir som jag inte förstår. Nu lyssnar jag på den största av sagoberättarna, Selma Lagerlöf (inte hon som läser dock), som ljudbok. "Liljecronas hem". Riktigt traditionell med barnflickor som tvingas spinna lin, fasansfulla vargar i varggropen och självaste fröken Snövit. Socialrealism möter saga och fantasi. Och jag somnar som ett barn efter ett par minuter. Drömmer snövitt och rosenrött. Är det pedagogik? Mysigt är det i alla fall! Jag somnar gott och vaknar lycklig! Klok eller galen får andra avgöra!

3 kommentarer:

livets bok sa...

Jävlar i havet så bra skrivet, Cal!

Caligula sa...

Tack! :-D

broder Daniel sa...

Som jag tidigare sagt finns det ingen, jag menar det, ingen författare som kommer i närheten av Tove Jansson. Tolkien, släng dig i väggen! Med böckerna om Mumin & co. skapades en värld bortom allt med ett persongalleri större än Madama Tussaudes. Allt i en fri, tidlös och anarkistisk jargong. Värdigt alla Nobelpris som finns!

Men att all svensk barnlitteratur av idag är dålig håller jag inte med om (fast det har du iofs inte sagt heller). Pija Lindenbaum gör underbara böcker liksom Carin och Stina Wirsén. Trots att de är "moraliserande" och "pedagogiska" samt saknar rökare och suputer. De är inte på något sätt jämförbara med Moomin, men ändock goda böcker med underbara illustrationer. Och på tal om underbara illustrationer så har vi ju Sven Nordqvist vars gubben Pettson antagligen både röker och super emellanåt.

En annan trevlig barnbok som jag nog inte nämnt är Godnatt Fnatt av Jesper Waldersten. Korta rim med mycket innehåll och enkla illustrationer. Jag tänker på Lennart Hellsing direkt! (om vilken de nyligen haft en utställning om på universitetet här i Umeå såg jag då jag var där för någon månad sedan) Klart värt att kollas upp!

"En nattfjäril som inte varit vaken en hel natt får lätt yrsel som sedan övergår till rent fnatt"

och på tal om kaffe:

"Dessa tolv fiskar kan inte sova på natten det är nämligen kaffe i akvariet och inte vatten"