Alice i Underlandet

Jag kollade på Alice i Underlandet nu ikväll. Trodde att jag kanske skulle kunna tycka lite om den eftersom jag tycker om fantasier. Och Danny Elfmans fantastiskt underbara filmmusik som jag hört tidigare. Och det var en mysig liten familjematiné att titta på innan man går och lägger sig.

Fokus var självfallet på Alice. Spelad av Mia Wasikowska, inte av Johnny Depp fast han stod med stort namn på filmen. Depparen spelade Hattmakaren. På ett inte oväntat lysande sätt. Det är väl ingen film att försöka djupanalysera direkt. Den bör väl ses just som en lättsmält fantasifilm för hela familjen. Inte ställa mamma eller pappa inför svåra frågor mitt i natten. En Disney-film ska vara oförarglig.

Men jag fattar inte riktigt varför Alice skulle komma tillbaka just som 19-åring? Hon betedde sig ju snarast som en 12-åring? Och även om hon skulle bli bortgift In Real Life så är väl en nåt så när giftasvuxen ålder ingen nödvändighet i den högre aristokratin? Nej, jag kan inte tänka mig nån annan ursäkt än att locka en äldre manlig publik. (Men för all del, jag kan ha fel.)

Onda Iracebeth, Den Röda Drottningen i Helena Bonham Carters gestalt, påminde mer än lite om Den Galna Drottning Elizabeth i Svarte Ormen. Vilket uppskattas. Här började jag undra om det inte fanns några psykologiska undertoner ändå. Att hon ville se andras huvuden rulla eftersom hon hade komplex för sitt eget överdimensionerade. Hon ville hellre bli "fruktad än älskad". Men kanske skulle hon smälta av kärlek och förståelse från sin goda syrra Mirana, Den Vita Drottningen i Anne Hathaways gestalt (och som snarast påminde om porrdrottningen Cicciolina i sin sminkning)? Det var lite antydningar om att deras mamma behandlat dem olika. Men nej då. Den storskallade jäkeln fick sitt straff på slutet!

Och Alice återvände till sitt bröllop, nobbade den fule fjanten med dålig mage som anhållit om hennes hand och läxade även upp de andra i det aristokratiska sällskapen. 19-åringen hade blivit vuxen nere i kaninboet! Dessutom besatt hon helt plötsligt insikter om kolonialhandel med Hong Kong (ett totalt sidospår i filmen som det väl inte är lönt att försöka bli klok på). Slutet gott, som i de flesta sagor.

Men det är en fint gjord och smårolig film. Fantasi och sagor är livets elixir för såväl stora som små. Jag ska snart lägga mig och somna gott till min nyinköpta sagobok. Helst med illustrationer av John Bauer. Puss och godnatt!