PSL på festival ikväll igen. Och jag slapp se mitt fula tryne även denna vecka. Vilket i och för sig skulle förvåna mig en hel del då jag spenderade väldigt lite tid inne på scenområdet under Siesta! i slutet av maj. Det kändes som en mil mellan campingen och området och man sprang knappast mellan konsert och camping som på Sweden Rock. Men Dinosaur Jr, Thåström, Khoma och Teddybears räckte gott och väl. Sämre kan det då rakt bli. Och visst hade man kul på campingen trots att man kändes sig som en åldring bland en massa gymnasieungar. Och trots att jag och min PRO-kollega Andreas hade inbrott i tältet för andra gången någonsin sen vi började festivala på det glada 90-talet. Första gången var förra året på Siesta!. Nu blev vi bägge bestulna på mobilerna. Och vi bestämde oss för att aldrig mer campa på den festivalen. Att besöka är en annan sak (vi diskuterade det hela nyss i telefon). Men som sagt var det även trevligt folk där. Som Robin, en annan dinosaurie i vår ålder (som vi lämpligt nog röjde till Dinosaur Jr med). Och de trevliga hippie-aktiga ungdomarna i Upp till camp-tältet. I vilket fall som helst är det ball med en schysst popfestival i grannkommunen Hässlehåla!
Så där ja! Fläskfilé Diablo med vitlök, het chili och grädde klar och drar i kylskåpet! Onsdagens middag är räddad! Klockan klämtar 02.08 på natten! Nu ska jag äntligen bli klar med Avatar! En vacker film med hänsyn till form och färg. Ganska samhällskritisk ändå med tanke på hur militären och krigsmakten står i symbios med roffarna som skövlar "djungeln" på naturresurser. "Aktieägarna bryr sig enbart om en sak: kvartalsrapporten". "Infödingarna" offras. (Jag kommer osökt att tänka på Wechselmans nya film om Carl Bildt och Lundin i Sudan.) Bilden av infödingarna som ädla vildar i harmoni med Moder Jord (Eywa) är klassiskt klyschig. Men tänkbar. (När blåskinnen kallar klanerna till uppror tänker man osökt på Braveheart).
Att vara klyschig behöver definitivt inte vara fel. Tvärtom kan det vara ett perfekt upplägg för en film. Som A Mighty Wind som jag såg i måndags kväll för första gången. Spinal Tap goes folk-singer. En film jag stundtals skrattade högt åt, resten av filmen log jag bara ett varmt leende. Jag visste att jag skulle somna gott. Och ha filmen i skallen ett bra tag framöver. Och definitivt skaffa på DVD. Klockren. Kärlek vid första ögonkastet. Eller som Mitch & Mickey sjunger:
There´s a kiss at the end of the rainbow
More precious than a pot of gold
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar