Statarbete Anno Domino 2010

Till Kamp för Landtarbetarnas sociala höjning

Jag steg upp tidigt i ottan för att ta mig den långa vägen till mitt knog på statarlängan. Klafsade i den grusiga landsvägens vattenpölar och blötte fötterna. Trotsade snålblåst, regn och snö. Statarlängan där jag inte får betalt i kontanter utan i kaffe, ost, bröd och sill.

Tror ni mig inte? Detta är dagens sanning! Som ni kan se på bilderna arbetar även barn i sjuårsåldern där! Anno Domino 2010!

Idag var det extra kul på Statarmuseet. Trots det blaskiga vädret. En skolgrupp med ungar mellan sju och tretton var på besök. Barn som hade svenska som andraspråk och som spontant berättade om sina egna lantbruksminnen. Från Island till Tjetjenien. Som visste mer än jag om djurhållning och bearbetning av ull. Nu fick de mata djuren (hönsen och kaninerna), göra soppa och baka både bröd och pepparkakor. I en riktig vedugn. De fick dekorera ljus med bivax och göra änglar av ull. Lyssna på en statarberättelse av Ulf Nilsson. Och promenera i bokskogen där de hade race i forsen med pappersbåtar som den ena flickan hade gjort. De sa själva att de hade haft roligt och lärt sig saker om hur det var förr.

Jag tror att Statarmuseet är en utmärkt plats för kulturmöten mellan "gamla" och "nya" svenskar. Inte minst barn. Visa att det inte alls var särskilt längesen "vi svenskar" levde snarlikt släktingarna i barnens "hemländer". En del av "vårt svenska kulturarv" (som Sverigedemokraterna vill satsa på i Region Skånes kulturbudget; det var nog inte riktigt detta de tänkte på).

Mycket har hänt sedan statartiden. Barn, kvinnor och män fördärvar inte längre sig med hårt lantarbete och trängs i loppiga, lössiga, dragiga statarlägenheter. De behöver inte ens gå på dass och tvätta sig ute i kylan. Lyckligtvis.

Och fackföreningsrörelsen reser inte längre banéret till kamp för att höja arbetsslavarnas status. Olyckligtvis.

Jag kan vara den ende i hela Sverige som har ett roligt, givande, intressant, angeläget, stimulerande och meriterande fas 3-jobb. Gudarna älskar mig nog lite ändå.

Visst värmer det gott i snöblasket med potatis-purjolöksoppa som sjuåringar lagat till på vedspis. Men det håller inte hungern borta länge. Jag fick koka upp lite pennes och vegetarisk bolognese när jag kom hem. Definitivt ett nedköp, men vad fan!

En soft fredagskväll med kaffe, isvatten, tidningar och korsord. Jan Hammarlund står för musiken. Från hela världen. Från Berthold Brecht via Édith Piaf till Sydamerika. Även så här kan en fredagskväll se ut. Och bibehålla sin trevlighet. Andra "fredagsmyser" till Idol. Och tycker väl att jag är tråkig. Men det får de väl tycka. Jag vill inte vara Jay. Och han vill med största säkerhet inte vara lilla mej.