"En, två, tre, fyra.... hur många var det nu som suggan hade fått? Adolf trevar i båset för att räkna de små liven som kravlar omkring varann i stian. De var ålhala att hålla i och en rotade ner sig i den gösselblandade halmen. Än stack de sig undan i vråna, så det var inte lätt att hålla räkning på dem. Elva var de i alla fall. Det blev Adolf så småningom säker på. Elva. Och suggan pattade inte mer än tolv. Här var inte plats för mer än en till vid maten. Och tydligt var att det skulle bli både en och två till. Modersuggan låg där ännu och stånkade och plågades..... Döden gästade aldrig går´n utan förbud..... Hade inte tre hönor dött för henne under vår´n?..... Adolf hade tänt nytt ljus i sin lykta och åter satt sig på pallen i stian..... Liv föddes, liv föröddes. Så var det för både människor och djur. Människan rådde över all fänaden och över äringen på åkern. Men var fänaden lik på så sätt att hon inte rådde över sitt eget liv. Hon släppte till för att få behålla det, liksom djuret släppte till alla sina krafter när det i dödsångesten spjärnade emot på slaktbänken. De spjärnade båda lika fåfängt. Bäst som människan stod i unga gröna dagar vissnade hon ner likt stjälk och strå."
Vilhelm Mobergs Långt från landsvägen eller depressive suicidal black metal? Äh, Moberg är nog mer depressiv ändå.
Godnatt jord och fortsatt trevlig Allhelgona.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar