Igår var det en sorgens dag på Statarmuseet. Elsie lämnade byggnaden. För gott.
Om Elsie överhuvudtaget finns hos oss när jag skriver detta vette fåglarna. Hon fördes in i en gigantisk pansargrön lastbil. Men hon gick lugnt upp för rampen och i bilen. Tur det. Ty hon var en bjässe. Hon for iväg i en djurtransport som brukar ta ardennerhästar. Och Elsie var en gigant.
Elsie var ett linderödssvin på fyra år. Och 180 stöddiga kilo. Den största gris jag någonsin sett. Trodde faktiskt knappt att det fanns. Hon var döpt efter Elsie Johansson. Som tydligen först inte uppskattade att få ett stort svin namngivet efter sig. Jag föreslog att hon kanske borde fått heta Mosippan istället. Efter nämnda författarinnas mest kända bok. Fast Elsie var mer än en liten mesig sippa. Elsie var Elsie. Statarmuseet döper gärna sina djur efter proletärförfattare. Så heter exempelvis ett hönspar Moa och Harry Martinsson.
Elsie fördes inte till slakten för julbordets skull. På Statarmuseet tror de att hon blivit angripen av någon djurplågare när det varit obemannat. Slagen i skallen. Och därför började nafsa efter barn som ville klappa henne på trynet. Grymt. En gris glömmer aldrig!
Jag fick chansen att beskåda och fota Elsie i sin lyckliga miljö: ute i hägnet och saligt snarkande i båset. Tar farväl med dessa förevigade minnen och kritterna på museet som inte heller de kräver vårdare med veterinärsutbildning: mjölkkossan och sillarumporna i tunnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar