Vad gör man en riktigt solig sommarmåndag? Man åker såklart ner till Malmö! Och åker man ner till Malmö har man självfallet med sig en Hoola Bandoola-bok som färdlektyr! Man mumsar falafel på Möllevången! Och man deltar i en marsch till minnet av Amalthea-attentatet 1908!
Anordnare var Malmö Socialistförening. Dock var det partipolitiskt obundet och enbart röda och svarta fanor skulle medtagas (Kommunistiska Partiet medtog partifana och fick förhoppningsvis skäll). Samt banderollerna med manifestationens budskap: SAMMA KAMP NU SOM DÅ och BEMANNINGSFÖRETAG STÄLLER ARBETARE MOT ARBETARE. Den sistnämnda hjälptes jag och Lolla åt med. I kampen ska man hjälpas åt. Och det var inte bara en kamp mot kapitalet och högerpolitiken utan mot själva naturmakterna: sol och vind (här snackar vi självfallet inte energipolitik).
Innan avmarsch hölls ett tal av en ung kille från den anordnande organisationen. Han betonade vikten av rörelse - inte minst fysisk sådan. Vår idétradition tvingar oss att gå ut, synas och röra på oss: "Det sitter inte i huvudet. Det sitter i benen.... Amalthea-männen kämpade inte för att de hade en idé i huvudet. De fick en idé i huvudet för att de kämpade. Tvingades till detta."
Marschen gick genom torgen i centrala Malmö, mot Centralen och ner mot hamnen. Till den plats där ungsocialisten Anton Nilsson rodde ut till strejkbrytarfartyget Amalthea. Med sprängmedel och kampvilja. Som gav honom en av Svea Rikes sista dödsdomar. Lyckligtvis benådades han och fortsatte kampen för en rimligare värld tills han passerat 100 år. Han har ingen staty. Men ett minnesplakat i hamnen.
Bokbord fanns på plats och fika serverades. Allt på fikabordet kostade 5 kronor. Rimligt. Svalkande saft satt bättre än en kaffe efter marschen i solen med banderollen. Musik och politik varvades. Först ut i hamnen var en representant för Malmö Socialistförening. Han betonade vikten av kamp. Såväl fackföreningen som Hyresgästföreningen är i själva verket kamporganisationer. Inga försäkringsbolag eller förhandlingsorganisationer. Vi måste återerövra kampen. Daniel från Vänsterpartiet höll ett utmärkt tal som betonade klasskampen. Klassamhället försvann inte med välfärdssamhället. Och idag är det i allra högsta grad levande. Trots att man ges intrycket från politiker och media att medelklassen sätts som norm. Arbetslöshet och rasism på arbetsmarknaden splittrar arbetarna och deras möjligheter till gemensam kamp för gemansamma intressen. Denna manifestation var inte enbart "kuriosa för historieintresserade." Det handlar om oss idag. Samma kamp nu som då! Klasskampen utkämpas idag främst från överklassens sida. Killen från Ung Vänster menade att: "Det är samma utsugning. Det är samma jävla maktlöshet." Och avslutade med: "Vi är inte här för att vi vill spränga fartyg! Vi är här för att vi vill spränga bojor!"
Utmärkta tal varvades med utsökt musik. Att vid denna plats höra den ene trubaduren framföra Dan Berglunds fantastiska Ballad till minnet av en kamrat gav rejäla rysningar. Stjärnskottet var självfallet Malmös egen vänstertrubadur: Kristian von Svensson. Han framförde bl.a. en ny sång som Håkan Juholt lovat honom att spela när han är sommarpratare. Om Svensson som jublar över ännu en skattesänkning. Då kan han ju tjäna flis. Flis som kommer från grenen som sågas ner. Och som vi alla sitter på. Genialt! Annars var det riktigt förlösande att avsluta med Allsång i Hamnen: Internationalen! Den knutna näven flög i luften av sig själv!
Jag, Lolla och hans kamrat Nils från Socialistiska Partiet avslutade med kaffe och kanelbulle på Centralen innan Öresundståget tog oss tillbaka till Kristianstad.
En mycket trevlig sommarmåndag! Tack, vänner och kamrater!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar